Här kommer ett lästips: novellen Om du lyssnar av Sofia Stensgård, lärare i svenska, historia och kultur- och idéhistoria samt biblioteksansvarig på Europaskolan Strängnäs.
Sofia är ordförande i skrivsällskapet Scriptorium, som är en av skolans föreningar. Med denna novell hoppas hon kunna inspirera dig som elev till eget skrivande.
Vill du veta mer om Scriptorium och kanske bli medlem? På sidan Föreningsliv presenterar vi de föreningar som finns på skolan >
Om du lyssnar
Det snöade. Små fina vita flingor ifrån en svart stjärnfri himmel. Hennes kinder var rosiga, ögonen glittrade upp mot honom i gatlyktornas gula sken. Hon tryckte sig mot hans sida – lutade huvudet, insvept i en halsduk i skydd mot snön, mot hans axel. Det var kallt. Han la armen om henne – mötte hennes blick. Han tänkte för sig själv: ”Jag älskar henne mest på avstånd. När hon drar sig undan, när jag inte har henne på mig hela tiden.”
Hur kunde han tänka så? Han skämdes. Var han onormal? Var det han som var fel? Hon som var … rätt? Han kände hennes varma kropp mot sig. De sa ingenting. Vandrade bara gatan fram i snöfallet. Tystnaden kändes bra. För en gång skull sa hon ingenting – hon var tyst och lugn. Ibland var hon så … sprudlande. Så glad. Lycklig antog han. Det störde honom. Hade hon inte rätt att vara så? Varför blev han irriterad ens. Det var ju det han hade fallit för. Hennes glittrande charm. Hennes intelligens – knivskarp men ändå mjuk. Hennes begåvning, han hade mött få som besatt så många gåvor. Och … hon var vacker. Underbart lockande. Det sensuella liksom gnistrade ifrån henne. Och dessutom. Hon älskade honom. På ett naket och direkt sätt, utan förbehåll. Hennes hjärta var så rent. Hon var ren. Varför kände han då att hon ibland kom för nära? Hur hade han ens mage? Han skakade av sig de smetiga tankarna och vände huvudet mot snöfallet. Vad var det han sökte? Varför var han inte tillfredsställd?
Så, en dag – en fredag, så var hon bara borta. Först hörde hon inte av sig på hela dagen – inget jätteovanligt, men ändå; hon brukade skicka i alla fall ett sms. Så kom eftermiddagen – fortfarande ingenting. Han hörde inte av sig heller. Det brukade han inte, speciellt inte när han kände sig överhopad av … ja, av livet. Av människor i största allmänhet och kanske hon i synnerhet. Så, nej. Han kontaktade henne inte. De skulle ändå ses på kvällen.
Så kom kvällen, klockan blev sex. Klockan blev sju. Ville hon markera något? Hade han avvisat henne för mycket? Det fanns ju alltid en risk med hans avståndstagande; hon kunde ju dra sig undan honom. Det hade hänt förr. Till slut hade han svalt ett ton stolthet och ringt. Mobilsvaret hoppade i gång efter första signalen – den var avstängd. Urladdad? Han väntade tio minuter, så ringde han igen. Inget svar. Han blev rastlös, fick svårt att fokusera. Vad höll hon på med?
Han ringde igen. Nu var han orolig, kunde inte stå emot. Ringde gång på gång, skickade flera sms. Kunde något ha hänt? Borde han ringa någon? När klockan slagit 23 gick han och la sig. Låg och stirrade i taket. Hjärtat slog hårt i bröstet, han svalde gång på gång. Ögonlocken darrade spänt när han försökte blunda. Han kollade mobilen. Ingenting. Läste igenom deras senaste sms-konversation. Såg hennes röda hjärtan, pussgubbar och kärleksord varvas med hans tummen upp och korta svar. Var var hon?
Till slut hade han somnat. När han vaknade var det fortfarande mörkt. Ingen trafik hördes utanför fönstret. Staden låg tyst. Han sträckte sig efter mobilen: 05.03. Inga sms, inga telefonsamtal. Ingenting. Nu började hans inre uppfyllas av något annat. En visshet. En sorg. Och när den väl började krypa sig på gick det inte att stoppa den. Han grät. Kramade kudden och grät. Inte ens särskilt värdigt. Han hulkade som en tönt.
Påföljande dag tycktes honom den påtvingade tystnaden och tomheten kvävande. Hennes märkliga frånvaro (en markering? Men för vad?) gjorde det svårt att fokusera. Han vandrade nervöst runt i lägenheten, med mobilen i handen. Borde han rannsaka sig själv? Hade hon lämnat någon ledtråd till sitt plötsliga försvinnande, sagt något sist de sågs? Men hennes ord flöt samman och bildade lösryckta meningslösheter, en röra av filosofiska idéer kring Descartes (som hon snöat in på alldeles för mycket den senaste tiden), något om hennes väninna (vad? Skulle vännen separera?), några allvarliga ord (där rösten åkt ned ett tonläge och hon verkade bekymrad) om honom.
Jo, hon hade sagt något. Nu stod det honom fullständigt klart. Hon hade nästan, som om hon bytt skepnad, glidit in på deras relation. Så var det. Men var det ett bokslut? Så allvarligt hade det inte framstått då – inte alls. Vad var det hon hade sagt? ”Du försöker upprätthålla någon slags maktbalans. Fast den här terrorbalansen talar bara till en konstruerad och fabricerad obalans som du i hela din skevhet har skapat. Den existerar inte. Förstår du? Jag vill dig inget illa, jag tänker inte som du. Jag vill bara att våra energier ska flöda fritt: från hjärta till hjärta. Utan att du flyttar runt oss på något jäkla spelbräde.”
Vadå spelbräde? Han hade inte känt igen sig alls i hennes beskrivning. Det gjorde han aldrig – hon fick för sig så mycket. Kände så mycket – grubblade för mycket. Han var så less på hennes eviga reflekterande, var hon tvungen att vända och vrida på varenda skiftning i hans beteende? Men det kunde ju inte vara därför hon stuckit? Hade hon träffat någon annan? Var hon otrogen? En kallsvettig skälvande svartsjuka drog stötvis genom honom, gjorde honom stirrig och oförmögen att tänka klart. Han letade igenom hela lägenheten på jakt efter ledtrådar – tittade igenom alla hennes kapp- och jackfickor. Ingenting. Han satte sig på den obäddade sängen och tryckte med tummarna mot de morgonsvullna ögonlocken, grimaserade lätt – men tårarna var tydligen slut. Magen kurrade – ett lätt illamående tryckte i mellangärdet. Kaffe. Han måste ha koffein.
Han satte på kaffekokaren och tog en varm dusch. Lät det heta vattnet skölja över nacken ner över ryggen; hennes dyra salongsschampon, inpackningar och duschtvålar stod uppradade på hyllan. Hon doftade alltid så gott. Var i helvete var hon? Han drog av vattnet och torkade sig hastigt. Virade handduken runt höften – kollade mobilen som han lagt på handfatet. Ingenting. Han övervägde att ringa polisen, men stod emot impulsen.
Kaffet fick honom att piggna till, tankarna lyfte en aning ur den gråa grötiga tyngden inom honom. Men i det sorgsna innanmätet som låtsades vara hans medvetande, steg en förtvivlan så överväldigande att han drog efter andan. Han var henne inte värdig. Han var ett as.
När han väl lät den trånande kärlekens klibbiga och desperata röst ta plats tog den över allt. Han skrev dikter, där han bedyrade sin kärlek till henne på otaliga mer eller mindre patetiska sätt. Han grät över lunchresterna, som han utan större inlevelse petade i. Saknaden låg som ett stinkande kadaver av ruttnande vånda i bröstet. Han försökte intala sig själv att han aldrig mer skulle göra henne illa. Att han nu skulle vara så som hon ville, kärleksfull och ren som hon. God. Han skulle fan i mig bli en jäkla Jesus!
Lördagskvällen smög sig på, långsamt som om den tvekade. När klockan slagit sex korkade han upp en flaska vin och satte sig i soffan och stirrade ut genom fönstret. Det var ett dyrt vin. Hon hade köpt det, ett smörigt och fylligt Chardonnay. Det som hon alltid köpte till speciella tillfällen. Nu sköljde skammen genom strupen, det dyra bärnstensfärgade vinet fyllde honom ömsom med tillfredställelse ömsom med skuldkänslor. Han skulle bli full. Så fick det bli. Kanske kunde han supa sig medvetslös så att han slapp känna. Det bästa vore om han aldrig mer vaknade.
Hon vred om nyckeln i låset, kunde känna det lilla motståndet som låsvredet alltid skapade –suckade trött och steg in i hallen. Det var tyst och mörkt. Var han ens hemma? Jo, kängorna stod prydligt uppställda på skohyllan, den bruna ullrocken hängde på en galge. Klockan var en bit över tio, kanske sov han redan? Hon drog ner dragkedjan på stövletterna, hängde upp kappan och tassade tyst genom rummen. Sängen var tom. Obäddad med skrynkliga sängkläder i en hoptrasslad hög i mitten. Så hörde hon ett lätt snarkande ifrån vardagsrummet. Där låg han. På rygg med öppen mun. Soffbordet täcktes av tomma vinflaskor, ölburkar och halvfulla glas. Vad höll han på med?
”Johan. Hallå? Vakna.” Hon stod över honom och rörde vid hans bröst. Han grymtade till i sömnen och tycktes fullständigt utslagen. ”Johan, vad fasen. Varför har du druckit upp alla viner? Du har ju tömt hela skåpet. Hörru?” Han rörde på sig, slog sakta upp ögonen – ett i taget. Försökte resa på sig. ”Julia?” han väste fram hennes namn och ett stickade alkoholfrätt andetag slog emot henne. ”Julia?” Hon satte sig bredvid honom i soffan, puffade till honom så att han skulle göra plats. ”Har du sett min mobil? Jag måste ha glömt den hemma när jag for till Sara.” ”Sara?” Han gnuggade sig i ögonen, stirrade dumt på henne med dimmig blick. ”Ja, Sara. Jag sa ju att jag skulle sova hos henne. Nu när Dag har lämnat henne. Vad händer här då? Har du en privat fylleskiva? De där vinerna kostade en del, bara så att du vet.”
De låg bredvid varandra i dubbelsängen. Han var på väg att glida in i sömnen när hon sa: ”Har du skrivit dikter? Till mig?” ”Nä, det är nåt gammalt skit jag hittade. Från gymnasiet kanske.” Han vände på sig och började genast snarka. Hon låg länge och stirrade upp i taket där strålkastarljuset ifrån de passerande bilarna bildade ett glidande ljusspel. I morgon skulle hon säga det. Att hon skulle lämna honom.