Här kommer ett lästips: novellen Gåvan av Sofia Stensgård, lärare i svenska, historia och kultur- och idéhistoria samt biblioteksansvarig på Europaskolan Strängnäs.
Sofia är ordförande i skrivsällskapet Scriptorium, som är en av skolans föreningar. Med denna novell hoppas hon kunna inspirera dig som elev till eget skrivande.
Vill du veta mer om Scriptorium och kanske bli medlem? På sidan Föreningsliv presenterar vi de föreningar som finns på skolan >
Gåvan
Kvinnan satt vid havet. Benen var korsade och ryggen rak – andetagen följde dyningarna mot den vita sanden. Hon blundade mjukt och såg inte oändligheten framför sig, hur den skiftade från ljust turkost till mörk azur vid horisonten. Hon såg heller inte de vita cirrusmolnens flyende kroppar mot den ljusa himlen. Allt var stilla. En lätt havsbris rörde hennes långa havrefärgade hår, fick hennes gula kaftan att smeka den bara huden på benen. Oändligheten fanns också inom henne, sträckte sig utan slut genom kvinnokroppen ut bortom atmosfären. I hjärtat, som slog stilla i takt med sjögången, fanns gåvan.
Kvinnan hörde inte männen komma. Deras steg försvann i sanden, i måsarnas skri, i vågornas rytm.
Men plötsligt var de där.
”Vem tror ni att ni är? Skyl ert hår, kvinna! Vet ni inte att det är stränga straff? Ni kan bli fängslad, stenad.” De två poliserna, som nu stod bakom henne, stirrade på den mediterande kvinnan med avsky. Med avsmak. ”Ställ er upp. Ni får följa med till polisstationen. Här kan ni inte sitta.” Den yngre av de två stod tyst och betraktade den märkliga uppenbarelsen på stranden. Var hon ens en människa? Inte en av deras kvinnor i alla fall. Det blonda håret hängde ner över den smala ryggen och lockarna snuddande sanden bakom henne. Hennes gula klänning lyste i skarp konstrast mot havet och himlen. Gult mot blått. Hon var det vackraste han sett; han kunde inte sluta stirra. Inte förmå sig att säga något. Den unge mannens äldre kollega harklade sig, skruvade nervöst på sig. Vad var det för en kvinna som helt obekymrat satt så här med håret fritt. Iklädd gult? Klargult?
Så reste hon sig sakta. Hon var längre än de två männen, som i det närmaste förskräckt backade inför hennes resliga gestalt. Så höll hon upp sin hand, de långa smala fingrarna skimrade i soldiset – med en svepande rörelse fick hon männen att vika undan. De vek undan. Berövade sina röster och sin vilja försvann de längs med sanddynerna. Utan kraft.
Meditationen hade gjort henne gott. Hon samlade ihop sina tillhörigheter och vandrade längs med vattenlinjen, västerut.
Hon gick tills det började skymma. Vinden hade tilltagit. Den slet allt ivrigare i hennes dräkt – fick håret att slingra sig runt henne i mjuka varma sidensjok. Kvinnan lät det salta havsvattnet röra sig över de bara fötterna, och när mörkret utan vidare ansträngning hade pressat ner den röda solskivan bakom horisonten kunde hon se huset som låg inbäddat i vegetationen. Dess upplysta fönster stirrade mot henne likt ett väsen i natten.
Det var ett mörkt trähus, oregelbundet i formen som om det utan mål byggts till i omgångar. Ett högt torn reste sig i dess hörn: likt en spira syntes det bland de höga barrträden, som sträckte sina svarta siluetter mot himlen. De spröjsade fönsterna tycktes utspridda längs med huskroppen på måfå – och i dess mitt gapade den kraftiga porten: i det närmaste överdimensionerad i förhållande till husets storlek.
Bakom henne hördes vågornas rytmiska dyningar. Som hjärtslag.
Hon stannade till på den ljusa gången och lystrade, alltmedan hon betraktade sina våta fötter mot den vita sanden. Ett stilla pianospel svävade ut genom ett öppet fönster; kvinnan lyfte blicken – vände ansiktet upp mot himlavalvet som kupade sig över världen. ”Gloria.” Hon viskade mot bråddjupet över henne: ”Gloria.”
Så tystnade musiken. En dörr slog igen och efter en stund gled porten försiktigt upp, liksom tvekande. Ett mörkt kvinnohuvud stack fram, spanade ut i mörkret. ”Roya?” Hennes höga röst bröt tystnaden – fick luften att darra. Roya steg långsamt in i ljuskäglan, som föll från den öppna dörren, och mötte sin vän i en omfamning. ”Äntligen!” Gloria såg sig oroligt omkring, lät blicken svepa över havsbandet och leta sig in i skuggorna runt huset. ”Det är bäst vi går in.”
Kvinnorna försvann snabbt uppför trappan i det kantiga tornet. Gloria visade henne in i sällskapsrummet, där det stora svarta pianot stod. Väggarna var täckta med hyllor som huserade Glorias boksamling med arabisk och tysk 1700-talslitteratur; vitrinskåp med diverse pryttlar och märkliga ting blänkte i dunklet. Ett av de stora spröjsade fönsterna stod på vid gavel ut mot sensommarnatten. ”Slå dig ner, Roya. Vänta, jag ska bara flytta undan lite böcker.” Gloria gjorde plats i den lilla röda soffan. ”En limoncello? Jag tror jag har lite gott också.” Hon gick fram till skänken och dukade fram små färgade glas och en ask med chokladpraliner. ”Nu får du berätta, Roya.” De trängde ihop sig bland kuddarna, sippade lätt på citrondrycken.
”Jag har vandrat i dagar, Gloria. Längs med kusten.” Gloria tog en chokladbit och bet av toppen: ”Och männen? Har de besvärat dig?” Roya drog undan en blond slinga och såg på henne med sina blåmelerade ögon – de som förband havsdjupen med himlakropparna. ”Inte nämnvärt. Inget allvarligt. Inget jag inte kunde hantera, Gloria.” Hennes väninna puttade till henne och skrattade: ”Jaså? De där stackars satarna sitter väl inte förlamade och begravda i sanden?”
En mullrade åska smög fram ute vid havsbandet – fick en fuktmättad vind att leta sig in till dem där de satt. ”Uppdraget? Är allt ordnat?” Hon vände sig mot Gloria, den gula tunikan skimrade i halvmörkret. ”Han är i källaren. Vill du se?” Roya ställde sig upp och gick fram till det öppna fönstret. Hon lutade sig mot fönsterkarmen, havets tyngd drog blicken till sig – fick henne att öppna upp anletsdragen mot fjärran. Ett regnstänk vätte den släta bleka kinden. ”Spela något för mig först, Gloria. Något vemodigt, något vackert.”
Hon tände kandelabern på pianot och slog sig ner på pallen. Det mörka lockiga håret stod som en sky runt det lilla vänliga ansiktet – de små mjuka händerna låg redo på tangenterna. Så bröts tystnaden av flyende toner som likt vågor flöt in i varandra och Roya släppte fram den förlösande gråten. Tårarna smetade ut fiskebåtarnas lanternor till suddiga ljuspunkter. Pianots harmonier, som vibrerade genom alla hennes inre själsrum, ackompanjerandes av åskans allt mer intensiva bastrumma.
Roya gick tätt bakom Gloria, vars vita bomullsklänning lyste i mörkret, nerför trappan i tornet. När de kommit ner till hallen stannade Gloria framför källardörren – tvekande. ” … Är du beredd?” Hon nickade – och såg andäktigt på när Gloria låste upp det kraftiga hänglåset. Den smala trädörren svängde upp med ett knarrande. Från det svarta gapande trappdjupet steg ett morrande: gutturalt och dovt som från en missnöjd strupe. Ett odjurs brustna stämma. Och de båda kvinnorna rös till i sommarvärmen.
De var som om de rörde sig mot något som med hela sitt väsen besmittat sin omgivning. Som om luften de andades var mättat av dess djuriska och blodtörstiga ande. Ju närmare de kom husets källarvåning desto kallare blev det och deras bara armar knottrade sig. Det var en brant trätrappa, klädd i rött halkskydd. De kala väggarna lystes upp av en ensam lampa. När de klev ut på källargolvet kunde de känna närvaron tydligt. De hörde rosslande andetag.
I en stor järnbur i mitten av rummet huserade en jättelik gråbrun varg. Den var så stor att den sträva pälsen stack ut genom spjälorna i överdelen. Dess svarta glänsande ögon betraktade dem från fängelset. Roya drog efter andan, rörde sig varsamt mot djuret: ”Var hittade du den?” Gloria höll tillbaka henne med handen. ”Den strök omkring i skogarna vid bergen österut.” Roya nickade och böjde sig fram för att se bättre: ”Är det den?” Det stora handjuret gläfste till och kastade sig fram mot gallret. ”Se upp! Stå inte så nära, Roya. Du retar den.” De båda kvinnorna stod tätt intill varandra och stirrade på besten. ”Det är den. Jag är säker.”
”Hur många stackars ondsinta själar har den tagit …” Gloria släckte lampan och stängde dörren bakom sig – låste omsorgsfullt. ”Men, nu är den oskadliggjord Roya. Den kan inte göra mer skada nu. ”Hur matar du den? Eller ska jag fråga med vad?” De rörde sig upp mot sällskapsrummet – det hade börjat regna och trägolvet nedanför fönstret var mörkt av väta. Skarpa vita blixtrar lyste upp rummet och fick skuggorna att förskräckt dra sig undan. ”Stänger du fönstret? Jag tror vi behöver något starkare.” Gloria rotade i skänken, sträckte sig långt bak och fiskade fram en glasflaska. ”Ah … vodka.”
”Skål för ett väl utfört uppdrag.” De båda kvinnorna satt uppkrupna i soffan under en broderad bomullsfilt. De blickade ut mot ovädret som bråkade med de regnvåta rutorna – höll sina små glas mot varandra och log. ”Skål, Roya. Men … ”
En våldsam bankning på ytterdörren genomfor huset – bröt igenom blixtrar och muller, fick dem att slå ut vodkan ur glasen.
”De är här.”
När ytterdörren gled upp möttes de av en förunderlig syn. I skenet av en skarp blixt stod tre märkliga gestalter. ”Välkomna. Ni kan följa med in i biblioteket.” Gloria visade dem in i rummet, vars bokklädda väggar utgjorde navet i huset. De vilda barrträdens svarta skuggor bredde ut sig utanför rutorna – framför soffgruppen, i den öppna spisen brann en liten eld. ”Slå er ner, för all del. Vi har mycket att tala om.”
”Vad jag förstår är besten infångad?” En mycket lång och jämnsmal man, vars kropp helt saknade utskjutande höftparti, tog till orda. Hans svarta skägg och hår tycktes svälja det lilla snipiga ansiktet likt en yvig skog runt en glänta; med svarta pliriga ögon och höjda buskiga bryn såg han på Gloria: ”Ja Lawrence, vargen är fängslad. Och det kommer aldrig hända igen, det kan jag bedyra.” Han skakade på huvudet, missnöjd men ändå lättad: ”Gott så. Låt oss då bestämma vad som ska göras.”
En av de tre, en rundlagd hamsterliknande kvinna med slappa påskinder, ögon som korinter och labialveck som djupa diken harklade sig: ”Om jag får säga något i frågan så tycker jag att vi ska döda den.” De andra skruvade på sig, någon svor. Gloria vände sig tvärt mot Sabina. ”Döda den? Verkligen? Och alla dessa själar som djuret slukat? Låt mig påminna dig om, kära Sabina. Det var du som kom med idén att skapa monstret. ”Så, så nu lugnar vi oss.” Roya höll upp handen och vände sig mot den tredje gästen: som hittills suttit tyst, som i djup begrundan. ”Hur ser ni på saken, kära Henry?” Den tilltalade ryckte till, spärrade upp de stora runda ögonen och formade den lilla munnen till ett o. ”Oooo … jag? Jag funderar. Å det djupaste. Vi kan inte döda den, det vore ett helgerån. Ett övergrepp mot själva skapelsen och de stackars människor som nu blivit ett med dess djurande.” Han strök med handen över de bruna byxbenen och suckade: ”Men. Vi kan inte ha den inspärrad i din källare för evigt, Gloria. Ska vi släppa ut den … någon annanstans?” De andra drog samstämmigt efter andan. ”Släppa ut den? Så att den kan förgöra och sprida skräck åter igen? Jag trodde det var det vi ville undvika? Nej, Henry. Nu får du nog förklara dig.” Lawrence långsmala kropp tycktes dras ut ytterligare i rena förskräckelsen. Det svartburriga huvudet rörde sig som en darrande buske på hans magra hals. ”Vad tycker ni vi ska göra då? Har vi något val?” Henry såg uppgivet mot Roya, som ställde sig upp och gick fram till eldstaden. Från husets djup kunde vargens ylande anas – alltmedan åskovädrets ljusspel drog över huset. ”Jag har ett förslag, mina vänner. Men ni kommer inte att gilla det.”
Det lilla brokiga sällskapet sa adjö till Gloria och Roya och försvann längs med den sandiga stigen, ut i natten. Deras upprörda dämpade röster blev svagare och svagare innan de slukades helt av sanddynerna. Ovädret hade bedarrat och havet blänkte nu i månskenet. ”Ska vi sätta igång?” Roya vände sig mot Gloria, som såg upp mot henne med beslutsam blick: ”Ja. Det är väl lika bra. Men först ska vi ha pannkakor.”
De båda kvinnorna satt i köket, på var sin sida om det lilla träbordet – som huserade en glasvas med ängsblommor, fat med härligt gula pannkakor, grädde och hallonsylt. ”Ta för dig Roya. Vi har ett hårt arbete framför oss.” Det kalla gryningsljuset föll på deras bleka trötta ansikten: ”Vi får sova sen. Kommer du klara det?” Gloria tittade på sin vän med matt blick. Från den stängda källardörren hördes den hungriga vargens allt mer desperata gnyenden. ”Jag klarar det.”
På bara fötter tog de sig nerför den branta trappan mot odjuret. Mot skapelsen: den vars syfte hade varit att sluka alla de förtappades svarta själar, alla de som spred ondska och mörker i landet. Framförallt de som dragits med av Tron, den som tvingade kvinnorna till lydnad och underkastelse. Den raggiga hanvargen hade dock urskillningslöst och alltmer mordlystet svalt människor, onda som goda. Barn som kvinnor. Och nu ruvade den i sitt fängelse: törstande efter mer.
Förtrollningen hade blivit en förbannelse.
De gick systematisk till väga. Med noggrann precision rörde de sig runt buren, mässande med invanda rörelser. Vargen skrek i smärta: ömsom med djurets hesa läten ömsom med mänskliga skärande skrik. Kvinnorna förde sina händer nära järnspjälorna, kände den sträva pälsen mot sina fingertoppar. De abnormt långa djurbenen rörde sig ryckigt, de svarta blanka ögonen rullade i sina hålor. Från djupet av dess strupe hördes de döda människosjälarnas ångestrop. Mässandet blev intensivare. Skriken allt högre. Glorias hjärtas slog så hårt att det tycktes spränga bröstkorgen. Royas ansikte var vått av tårar och svett; djurets stinkande urin och spillning blandades med doften av blod och dammig källare.
Så bröt ett skrik igenom, ett ilande tjut som tycktes spränga trumhinnor och skära kvinnornas hjärnor itu. Så blev allt stilla. Och utspridda på golvet i det kvadratiska källarrummet låg kropparna av alla de människor besten ätit. Som om deras värddjur spottat ut dem igen.
De var nakna och blodiga. Men de andades. De var vid liv. Och med en handrörelse från Roya fick de kraft. Med en svepande gest ställde de sig alla upp och marscherade uppför trappan och ut ur huset. Ut i morgonljuset.
Vargen låg oskadliggjord och tom med slutna ögon. Dess makt var tillsynes bruten. Och längs med stranden någonstans vandrade kvinnor, barn och män: som i trans.
”Roya? Är du vaken? Klockan är över två och jag har dukat till lunch ute på terrassen.” Gloria böjde sig över den sovande, la försiktigt handen på Royas axel: ”Allt är städat i källaren. Vargen har fått mat. Han sover.” Roya slog motvilligt upp ögonen, tröttheten låg kvar i kroppen och sömnen ville hålla henne kvar i sitt grepp. ”Mmmm … får man vin till maten? Och efterrätt?” Gloria skrattade till och log mot henne: ”Det blir grillad fisk och tårta sen … och ja, vin går bra. Solen lyser alldeles ljuvligt över havet. Kommer du ner?”
Utanför huset bredde allt det vackra ut sig. Hav, himmel, sköna vindar och måsarnas skri. Roya kisade mot solen. ”Så. Säg mig, Gloria. Vi lyckades va? Tror du resten av sällskapet kommer vara nöjda? Vad gör vi med alla dessa människor? De som nu vandrar omkring blodiga och nakna? Förvirrade.” Gloria hällde upp av det vita vinet. ”Det ordnar sig. De kommer att återhämta sig. Just nu är det viktigast att vi förlöst dem. Och att vi avgjort vargens öde.”
Den vita gräddtårtan säckade ihop i solen och det vita vinet blev ljummet i glasen. ”Det var Sabinas idé.” Gloria bet av en jordgubbe. ”Vargen menar du?” Roya blundade mot solen, njöt av stillheten på terrassen. ”Ja. Det här landet är på väg att strypa sig själv. Och vi kan inte hejda något alls. Det är för sent.”
Så hördes röster. Mörka mansröster. Och lugnet var förbi.
”Gloria? Är det ni? Vi har en arrestorder.” De två poliserna stod tätt ihop med hängande ansikten. Som om deras anletsdrag glömt glädjens mimik och töjts ut av för mycket leda och allvar. ”Nå?” Den ena av dem, den längre och kraftigare, tog ett steg framåt och la handen på sitt hölster. ”Det är jag som är Gloria.” Gloria ställde sig upp och höjde hakan. ”Vad är jag anklagad för?” Roya gjorde en ansats att ställa sig upp men hölls tillbaka av Glorias utsträckta hand. ”Vad exakt är mitt brott? Varför kommer ni till mitt hem och arresterar mig?” ”Vi har fått in flera anmälningar. Ni täcker inte era huvuden, ni har fester till sent in på natten. Det är något som pågår här. Det är helt klart. Ni får följa med till polisstationen båda två. Du där. Du följer inte heller landets lagar.” Den kortare av männen pekade på Roya. När hon tittade noga efter kunde hon se att de två, som sett så lika ut i sin barskhet, nu åtskilde sig genom små skillnader. Få för all del, men de fanns där. Hon ställde sig upp. Gick utan rädsla fram till de två polismännen. ”Ni kallar er män? För mig är ni inget annat än råttor.” När hon höll upp handen mot de två, svepande som hon drog över dem med en osynlig spatel, backade de snubblande på gången – det fanns något löjeväckande över deras uppsyn. Och Roya skrattade roat medan de allt snabbare försvann ner mot havet. ”Roya … de kommer att komma tillbaka. Om inte idag. Så en annan dag. Och om inte en annan dag så … vad jag vill säga är att jag inte kan leva under denna stress. ”Äsch, Gloria. Om de kommer tillbaka så ser vi till att de ger sig av igen. Ska vi bada?”
De låg utsträckta i sanden. Lät solen omfamna de bara lemmarna. Roya log mot himlen – hennes ljusa hår låg som guld runt det vackra ansiktet. Vinet hon druckit, värmen och de sövande havsljuden gjorde henne dåsig. ”Vi kommer att klara oss, Gloria. Allt kommer att bli bra. Låt det som sker ske. Släpp på all kontroll. Vi kan inte förändra andra. Men vi kan undvika dem.” Gloria vände sig mot henne, kisade och höll upp handen i skydd mot solen. ”Jag tycker att det är svårt.” ”Vadå? Att släppa kontrollen?” Roya ställde sig upp, gick fram till vattnet och vadade en bit ut. ”Det är som om jag måste styra livet. Som om jag måste forcera allt. Tvinga det att vara gott mot mig … mot alla.” Hon hade satt sig upp och betraktade Roya där hon stod i vattnet med horisonten framför sig. Den öde stranden sträckte ut sig åt väster och öster – försvann i ett pastelldis i fjärran. Havet drog sig tillbaka i suckar och blodet i hennes kvinnokropp följde dess rytm – som om hon var vattnet.
”Om du slutar med det så kommer livet öppna upp sig för dig. Närma sig dig. Och när du är fri så kommer du dra till dig det goda … tänker du på honom?” Roya doppade sig snabbt och satte sig åter bredvid sin vän. Vattnet droppade ner på handduken. ”Ja. Han lämnade mig Roya. Han lämnade mig. Det är länge sen nu. Är det inte märkligt. Dessa år. Ändå. Det är som om jag inte kan släppa … det går inte. Det var som att klippa av något friskt, något underbart – något ljuvligt och släppa det. Som om det inte betydde något. Som om vår kärlek … som om den var skräp.” Roya la sin våta arm om Glorias solvarma rygg. Så satt de och såg ut över havet. Alltmedan solen rörde sig ner mot sin vila.
När kvällen kom satt de uppkrupna i soffan, upptagna med varsin bok. Augustimörkret föll fort och barrskogen susade utanför det öppna fönstret. Inget behövde sägas. Vargen sov nöjd i sin bur i källaren och framför de båda på bordet stod en bricka med te och nybakat bröd. Ute i landet led människorna. Kvinnorna begrät sina öden. Men här i huset rådde en märklig frid – själva stormens öga.
Ingen av dem märkte när den raggiga monstruöst formade vargen tyst gled in i rummet. De satt båda med ryggen mot dörren – försjunkna i sin läsning och i sina tankar. Gloria kunde inte släppa tanken på den kärlek hon förlorat. Boken hon läste blev därför liggande oläst i knät medan hennes blick ideligen for ut mot mörkret och stjärnorna. Roya läste Goethes Faust, med stor försiktighet då den tillhörde Glorias dyrbara boksamling, och lät läpparna tyst forma slutorden:
Vad är det sinnliga? Bildspråk och hägring:
men det osinnliga, sanning som fägring:
det översinnliga, fullgjort dess bud:
det evigt kvinnliga, drar oss till Gud.
När vargen kastade sig över de två värnlösa kvinnorna och slet deras mjuka kroppar i stycken inträffade något egendomligt. Men innan det underliga tog ton så dog Gloria och Roya. De mötte döden – brutalt och utan förskoning. Blodet från de båda rann i rännilar över det sneda trägolvet – samlades i mörka våta pölar. Royas långa blonda hår klistrade rött fast mot den uppfläkta strupen. Ja – de slaktades och fördärvades. Av skapelsen som rymt sitt fängelse.
Men så blev där tyst. Tyst och tomt. I vargen bodde nu två kvinnosjälar. Och när odjuret drog vidare längs med stränderna, med sin blodiga käft halvöppen, lyste fullmånen starkt.
