Här kommer ett lästips inför jullovet: en novell av Sofia Stensgård, lärare i svenska, historia och kultur- och idéhistoria samt biblioteksansvarig på Europaskolan Strängnäs.
Sofia är ordförande i skrivsällskapet Scriptorium, som är en av skolans föreningar. Med denna novell hoppas hon kunna inspirera dig som elev till eget skrivande.
Vill du veta mer om Scriptorium och kanske bli medlem? På sidan Föreningsliv presenterar vi de föreningar som finns på skolan >
Med människan ändrar sig världen. Slut – åkallan
Nittio döda flugor bildade tillsammans tre perfekta svarta rader på min lilla begravningsplats. Jag var instängd i Ravensbrück. Det var i slutet av oktober 1939 och min tredje månad; jag brukade samla de knastertorra flygfäna i en nisch i väggen – en för varje dag. Runt om mig fanns tusentals kvinnor och barn, alla fångar som jag. Likadana låga vita baracker sida vid sida, taggtråd och höga murar; vakttorn och hårda metalliska röster i megafoner. Uniformerade kvinnor med stålansikten, upphetsade schäfrar i spända koppel. En möglig brödkant och lite vatten till morgonmål. Bröd och vattnig soppa till kvällsmat – min hunger var som en ilsken varg. Desperat. Förblindad. Samma varje dag. Dagarna flöt ihop, blev till en och samma dag; det enda som bröt den gråa och enformiga slentrianen var döden. Döden och nya fångar. Några in och några ut.
Vi var alla fråntagna vår självklara kontext. Fråntagna allt det som var vi. Mina tidigare så färgstarka konturer tycktes upplösas mer för varje dag – det fanns ingenting i detta helvete som jag kunde spegla mig i, som kunde kasta tillbaka bilden av mitt tidigare Jag. I mitt förra liv, det som var i technicolor, hade jag svept allt som utgjorde min karaktär runt mig, som en brokig kokong. Mina böcker, mina teckningar, mina dyrbara antika artefakter – de som mor och far tagit hem ifrån sina resor i Mellanöstern. Mina kläder. Jag skapade en Hannah, lät det materiella spegla det själsliga. Den jag ville vara. Nu hade mitt liv blivit till en grå smet. En dimmig diffus massa av laglöshet och förtryck.
Men, de kunde inte ta ifrån mig mina tankar. Jag fanns. Vi fanns och vi stred för vår värdighet. Jag fick en roll: filosofens. I skymundan, i största hemlighet – med risk för vårt eget liv, pratade vi. I våra randiga fångkläder lät vi tankar och idéer flyga fritt – de vandrade högt över murar och taggtråd, förbi vakterna i skogen när vi skyfflade jord. De lät sig inte tyglas. Charlotte i bädden bredvid skrev i hemlighet dikter, kärlekshyllningar till det barn som dog – hennes nioåriga dotter Justine. Odette skapade smycken av torkade bär, knappar och barkbitar som hon trädde upp på tvinnade hårstrån. Maria gjorde kolteckningar: minnesbilder från sina hemtrakter i Polen – de blev små som frimärken när hon vek ihop dem. Jag berättade om Platon. Om Sokrates. Citerade ur Gästabudet – och vi skrattade åt de gamla grekernas fylleskivor. Våra Jag fann nya vägar. Vi lät oss inte tystas. I det dolda fann vi en viss upprättelse.
I min barack, nummer 122, samsades för tillfället 350 kvinnor och 34 barn. Ett eget litet universum där var och en höll på sitt, vaktade sin lilla yta. Vi arbetade 12 timmar om dagen, från klockan 06.00 till solen gick ner. Varje dag. I verkstäder, i skogen, vid de stora godsen utanför murarna. Led vi? Ja, vi led. Men lidandet kom liksom smygande och blev snart normaliserat, det är märkligt hur vi människor anpassar oss – de första dagarna tedde sig utmaningarna jag stod inför absurda och så fruktansvärda att jag tänkte att jag hellre skulle dö än leva så här. Men, nu … En slags matt acceptans hade lagt sig över mig.
Jag såg kvinnor och barn dö. Många av de nyanlända kvinnorna var gravida, vissa tvingades till abort. Andra födde sina stackars barn i lägret. Dagen efter en förlossning var kvinnorna tvungna att arbeta igen, spädbarnen fick klara sig själva i baracken. Det säger sig självt. De dog ganska snabbt. De större barnen fick ty sig till varandra bäst de kunde. De små magra barnakropparna klängde desperat på varandra tills de liksom flöt ihop till en enda stackars kropp, vars hålögda håligheter stirrade tomt och matt. De fick omänskliga drag. Till och med deras väsande röster antog en djurisk ton. Smutsiga och beniga, som en skygg skugghop drog de runt. Letandes efter något: en glimt av mänsklighet i allt det grymma.
Jag såg det. Smärtan hos kvinnorna som förlorat ett barn: deras hysteriska skrik, gutturala gråt. Jag såg hur de höll sina döda livlösa barn tryckta mot sina knotiga kroppar och skrek rakt ut. De skriken skar som knivar i hjärnan, skar mig mitt i tu. Och jag slog ner blicken, höll för öronen. Empatitrötta själar i trasiga kläder, blekgula ansikten. Magra och tärda. Föråldrade, kuvade. Vi vandrade omkring här och väntade. På vad? Döden? Var det den vi alla väntade på
Jag brukade ibland tillåta mig att minnas. Men, jag gjorde det sällan. Att minnas var för smärtsamt, öppnade upp det grå intorkade skyddslagret jag skapat. Min tomma lägerblick, den som alla fick efter en tid, fick en glans – en desperation. Mindes jag så grät jag. Då blev det tydligt. Ett före och ett efter. Ett liv mot ett helvete. Men ibland var jag tvungen att minnas för att behålla förståndet.
Jag låg under en grönskande pil – på vår brygga. Genèvesjön bredde ut sig i ett mjölkaktigt dis mot bergen; jag låg platt på rygg i solen, armar och ben utsträckta. Den vita baddräkten var ny och lyste mot min solbrända hud. En varm bris rörde sig genom mina bruna lockar, över mina bara nyckelben, krusade vattenytan och fick en mås att skriande lyfta mot molnen. Det var sommarlov, en till synes oändlig ledighet. Det var en ovanligt varm och solig sommar – min sista. Jag låg mest på bryggan vid sommarhuset och läste – fördjupade mig i Schlegel och Novalis. Funderade över livets storhet. Det föreföll mig troligt att sanningen fanns bortom orden, bortom den beklädnad vi människor gett våra innersta begär. Efter veckor av filosoferande tyckte jag mig ha snuddat vid det fördolda och jag njöt av min hjärnas himmelsvida krumsprång. Med människan ändrar sig världen. Slut – åkallan. När hettan gjorde det omöjligt att ligga kvar dök jag ner i det svala vattnet och frustade och tjöt av barnslig iver. En ensam sommar. Och jag njöt. Bara jag och mina tankar. Vattnet, solen och vinden.
Vid ett brukade det ringa i gonggongen – Anne, vår köksa, dukade alltid upp till mig i körsbärsträdgården. Jag brukade inte ens byta om, satt med en handduk runt baddräkten. Mor och far var bortresta hela den sommaren: Egypten, Mellanöstern, och så Rivieran mot slutet av augusti. Jag brukade be Anne att fixa gräddbakelser till eftermiddagsteet; hon brukade muttra något surt på bruten tyska och vända ryggen till – den lätt böjda hållningen avslöjade trotset. Men bakelser fick jag … varje dag.
En dag när jag låg på bryggan, försjunken i djupa tankar kring Nietzsches idéer, fick jag syn på en liten segelbåt som låg och guppade bara några meter ut ifrån mig. Det var tryckande hett – helt vindstilla, och en doft av jäst dy och förmultnade löv låg orörlig över vattnet. Jag var desperat efter ett bad men vågade inte riktigt hoppa i; i båten kunde jag skymta en ung man. Han hette Frank, men det visste jag inte då.
Till slut hade jag rest på mig, rättat till baddräkten och kastat mig i; vattnet kändes underbart mot min rödsvettiga hud. När jag dök upp till ytan så satt han alldeles bredvid i sin båt. Han log ner mot mig. Nu så här i efterhand känns det som om han glittrade i solen. Som om hans konturer var av guld. Jag kisade i motljuset – vattenytan var helt blank som ett grått balsalsgolv.
”Vill du ha te och bakelser?” Hur kunde jag fråga något så dumt? Jag rodnar bara jag tänker på det. Kanske hade veckorna av ensamhet gjort mig djärvare, fått mig att glömma vad som passade sig? Nåväl, den okände unge mannen hade skrattat och tackat ja, självklart ville han ha te och bakelser! Hans båt rörde sig inte många knop i stiltjen i alla fall. Jag tog tag i tampen i fören och drog honom till bryggan, hoppade vigt upp och angjorde med van hand. Kanske ville jag imponera?
Frank fick slå sig ner i bersån, medan jag med pirr i magen rusade upp till mitt rum – samtidigt som jag vrålade in mot köket, där Anne skramlade med koppar och fat, att jag hade en gäst. Den blöta baddräkten satt som ett andra skinn och var i det närmaste omöjlig att krångla av min våta hud. I garderoben hängde sommarklänningarna på rad. Naken och andfått bläddrade jag bland galgarna – slet fram en blå, den som jag visste satt fint. Framhävde min smala midja och min byst. Små puffärmar och lite vidd i kolen – små blå blommor på vit botten. Den doftade nymanglat. Sommar. Håret hängde i våta testar; men så hade Anne ropat från trädgården. Jag drog fingrarna genom det lockiga solblekta håret, lät det vara.
En sista titt i spegeln på toalettbordet. På näsan hade jag fräknar.
Frank. Du var så stilig att jag nästan inte kunde titta på dig. Än mindre ta emot dina blickar, när de landade på mig i glittrande skratt. Vad såg du? När du tittade på mig?
Dag 102 i lägret. Tio nya fångar hade kommit på morgonen. Tio stackars själar som nu skulle byta ut sitt före mot ett efter. Sitt liv mot ett icke-liv. Minnen som tedde sig vanliga, alldagliga skulle nu träda fram som gudomliga hägringar, alltmer diffusa mot det stålgrå. De tio kvinnorna var alla unga, mellan 17 och 25 kanske. Deras ögon var rädda och osäkra, deras kroppar ännu välnärda och omärkta av svält och slit. Inom ett halvår skulle de börja vissna. Först sakta, sedan allt fortare.
Hur såg jag själv ut? Jag var inte säker på om jag ville veta, eller om jag ens brydde mig längre. Mitt robot-jag, som gick upp varje morgon klockan 05.30, när det tjöt i vakttornet, var inte särskilt intresserad av det yttre. Om jag hade normal avföring en dag så blev jag tillfreds. Om jag fick en extra ranson bröd utan mögel kändes livet lite lättare. Om jag slapp höra saker … någon enda dag. Så var jag nöjd. Mensen hade försvunnit. Jag blödde inte längre. Mitt hår föll av i stora testar, jag hade inte borstat tänderna ordentligt och nu började jag känna av värk i en tand. Min kropp. Ännu ung. Men i åldrande.
Frank. Vi åt av Annes gräddbakelser och drack Earl Grey, inköpt på Harrods i London av min mor. Honung och mjölk i. Bersån gav skugga, syrsorna spelade sövande. ”Jag heter Hannah”, så sa jag. ”Jag heter Hannah och jag är helt ensam här över sommaren.” Mina långa slanka föliga ben framsträckta, brunbrända mot det blåvita bomullstyget. En stulen blick, du snuddade vid min arm; håren ställde sig upp, det blonda fjunet i givakt. Jag skälvde till.
Du bodde på andra sidan sjön, i det stora vita huset. Din överkropp var bar, doftade solvarm hud; det blev en kyss i skydd av körsbärsträdens grönska. Du slickade av grädden från mina läppar, stack in tungan och mötte min. Så varm och len din tunga var; mitt underliv värkte. Min allra första kyss.
En dag vaknade jag av ett skrik. Det gick difteri i lägret och döden visade sitt äckliga tryne allt oftare – jag var helt likgiltig inför sjukdomen. Skulle jag smittas? Jaha. Låt mig i så fall dö, så att det händer något. Vad som helst mot denna avskyvärda helvetesleda. Skriket kom från britsen under mig. Där sov en äldre kvinna, kanske den äldsta i hela lägret. Vad visste jag? Och nu låg hon alltså och skrek och krampade så att det skar i trumhinnorna. Höll hon på att dö? Jag hängde mig över kanten, plirade ner i mörkret. Så plötsligt blev det tyst – ett sista gnyende. Jag kunde andas ut. Hon var nog död nu; jag vände mig mot väggen och somnade om.
Efter den dagen, kyss-dagen, så kom Frank seglande förbi bryggan varje dag. Han la till, hoppade i land och reste sig, ovanför mig där jag låg utsmetad på handduken, mot solen och den blå himlen som en Hercules i badshorts. Det blanka svarta håret hängde ner i pannan. Min vackra Frank. För du var min den sommaren. Mitt hela liv.
Fick du ta på mig? Tog du på mig? I avskildheten vid vår strand la du dig tätt emot mig på handduken, smekte mig överallt. Våra andetag, allt hetsigare. Så ja. Vi gjorde det. Det där. I hettan, på bryggan. I solen. Våra svettiga kroppar halkade omkring mot varandra. Din blick. Dimmig blick. Så det var så den såg ut. Åtrån. Lusten.
Sen badade vi, ålade oss som sälar i vattnet – du kastade mig genom luften, dök och pressade dina läppar mot min nakna svank under vattnet. Vid tre brukade vi äta bakelser och dricka te. Fnittrandes åt vår hemlighet. Å, du ljuvliga minne.
En dag blev jag sjuk. Hostan kom plötsligt; jag kräktes och kippade efter andan – febern fick mig att krampa. Det värkte i sidan, lungorna brann som eld. Min kropp kämpade mot difterin och slogs för sin överlevnad. Fast jag inte riktigt brydde mig så gjorde kroppen det, urdjuret i mig stod djärv och rakryggad. Skuggvarelser rörde sig runt mig, baddade min panna, hällde i mig vatten, ojade sig. Drog i filten, pratade viskande; de sa att jag nästan strök med. Vad hade det gjort då? Om jag fått lämna allt. Nu låg jag där, svagare än någonsin; som en skelettlik fågelunge. Det bleka skinnet var skrynkligt av vätskebrist – de varma tårarna salta ner i min öppna mun. Helvetes jävla skit.
Så kom då dagen då jag skulle arbeta igen. Jag var så svag att benen skakade okontrollerat när jag darrande reste mig upp. Jag höll mig i sängen, försökte stävja yrseln. En vakt, som tydligen inte hade något tålamod, slog till mig med gevärspipan; det hårda stålet slog mot min beniga axel. Ändå gjorde det inte ont i köttet. Det gjorde ont i själen. I mig värkte det. Jag minns ingenting av mina första dagar i skogen – bara att det var kallt och regnigt, jag frös. Veckorna släpade sig fram i ett töcken av minnesfragment; sakta, sakta blev jag lite starkare. Det var då jag blev våldtagen.
När Frank berättade att han skulle läsa en fortsättningskurs i konsthistoria vid universitetet i Wien den hösten högg det till i mig, jag tyckte mig redan vara övergiven. Men jag älskade att lyssna på hans långa monologer om den arkaiska stilens egyptiska influenser. Eller när han såg tillgjort viktig ut och hade utstuderat tråkiga utläggningar om Parthenons friser. Hans röst, så mild och dov. Den la sig i mig mjuk som bomull. Jag kunde se honom framför mig, i ett höstligt Wien. Hur han satt, iklädd tweedkavaj, vid caféerna vid Rathausplatz, omgiven av unga studentskor – fulla av beundran och entusiasm inför den stilige och intelligente schweizaren.
Min Frank. Jag rös till vid tanken på att du skulle röra vid någon annan. Att jag skulle kunna bli utbytt. Bortglömd och uttjänad. Vår eviga kärlek förvandlad till en själlös och kall grekisk staty. Något att beundra. Något dött.
Du hade börjat sova kvar vissa nätter. Vi brukade vänta tills Anne gått och lagt sig, sen smög vi tyst, tyst in i köket och konfiskerade lite vin innan vi gick in till mitt sovrum. Mitt rum var ljust vitt med enkla vitmålade trämöbler, skira spetsgardiner täckte de spröjsade fönsterna. Min säng var smal, alldeles för smal för två. Vi låg tätt, tätt, nakna mot varandra – lyssnandes mot sommaren utanför det öppna fönstret. Ibland läste jag ur Novalis Hymner till natten för dig: stilla, inkännande. En gång grät du. Jag kunde känna dina tårar mot min bara axel. Inte visste jag att också pojkar grät. Den blottade vekheten skrämde mig – gjorde mig osäker. Fick mig att känna mig märkligt ensam. Utelämnad.
En koltrast brukade vemodigt sjunga för oss, ibland hörde vi vågorna mot bryggan. Du brukade smeka mig längs hela sidan, från ryggen, nerför den mjuka backen mot höften. Och utanför lade sig augustimörkret allt tätare runt sjön.
Efter våldtäkten var jag som en vålnad. Gick omkring och låtsades att jag var en människa. Men egentligen hade jag dött; ”Sch, säg det inte till någon … för då slänger de mig i ugnarna.” Jag rörde mig stelt som en gammal tant. Mina knotiga lemmar stack ut ur de randiga traslumporna som på en fågelskrämma. Plötsligt kunde jag inte äta mer – det gick inte att svälja den smaklösa vattniga soppan eller det sura och mögliga brödet. Jag drack lite vatten ibland. Det var allt. Jag var redo. Döden kunde få komma nu.
Efter någon vecka föll jag ihop av utmattning i skogen. Någon förbarmade sig över mig och bar hem mig till baracken; där låg jag med korta flämtande andetag medan febern fick mina ögon att hetta. Precis innan jag flöt iväg i medvetslöshetens glömska, och vad vet jag: in i döden? Så såg jag tydligt Frank vid min sida. Han satt vid sängkanten med benen dinglande och smekte mig över kinden, hans blick så djupt sorgsen. ”Hannah”, viskade han. ”Hannah. Ich liebe dich.”
Den sista gången vi sågs, en mörk och varm augustinatt – när stjärnorna tindrade lite extra starkt och den första sensommarkylan började krypa sig på, så sa du att du älskade mig. Du, den vackraste jag sett. Som bokstavligen kommit seglande in i mitt liv och blivit kvar – men någonstans kunde jag känna att vi var en bubbla i tiden. En varm sommarbubbla som när hösten kom skulle brista. Mina föräldrar var på väg ifrån Antibes. Terminen skulle börja om några dagar. Jag längtade efter stimulans, efter dammiga böcker och långa fikastunder med mina väninnor – såg fram emot höstens friska vindar och ändlösa promenader i Potsdams slottsparker. Jag skulle läsa Goethe, i lusthuset vid Sanssouci. Skriva långa analyser om Den unge Werthers lidanden för herr Schubert i tyska och få stort A, och kanske skulle han lägga sin hand på min axel och krama den som han gjorde i våras. Jag såg framför mig att jag hade en ny frisyr och en röd angoratröja och att herr S skulle tycka att jag växt till mig under sommaren. Att jag blivit kvinna. Kanske skulle jag övertala mamma att köpa mig en ny dyr kappa hos Lotte på Lennéstraße. Tanken på allt detta fick det att spritta till i mig. Jag skulle glida runt som Hedy Lamarr i filmen Algiers. Elegant och sofistikerad. Erfaren.
Du älskade mig. Så det var så det kändes att vara älskad. När du sa det tog hjärtat ett skutt; sedan brast mina kinder upp i ett brett grin. ”Göör du?” Du pussade mig lätt på kinden. ”Ja, det gör jag Hannah. Du är så fin. Wunderbar, wunderbar, wunderbar. I dig finns tusen världar. Och jag vill upptäcka dem alla.” Så drog du filten tätare om oss där vi satt i hammocken under stjärnorna. Så satt vi där, medan våra hjärtan brann och inte visste vi att även världen snart skulle brinna. Att allt skulle få ett slut. Det skulle inte bli någon terminsstart, inte någon hemfärd till huset i Potsdam. Nej, världen skulle bli galen. Och jag, skulle dö.
Med människan ändrar sig världen. Slut – åkallan
