Denna essä är skriven av Sofia Stensgård, lärare i svenska, historia och kultur- och idéhistoria samt biblioteksansvarig på Europaskolan Strängnäs.
Sofia är ordförande i skrivsällskapet Scriptorium, som är en av skolans föreningar. Hon hoppas kunna inspirera dig som elev till eget skrivande.
Vill du veta mer om Scriptorium och kanske bli medlem?
På sidan Föreningsliv presenterar vi de föreningar som finns på skolan >
Mellan ruinerna på det antika Agora i Aten trängdes vårblommorna i solen. Röd vallmo lyste intensivt rött mot gräset, turisterna var få denna tidiga morgon och jag fick flanera ostört med mina tankar. Kanske var det här skomakaren Simon hade sin verkstad? Där Sokrates ofta satt tillsammans med sina elever. Eller här? Fast nu var det inte bara Sokrates som upptog mina tankar under dessa veckor i Grekland.
Arbetet med mitt manus ”Innan Floden” krävde avskildhet och jag hade i all hast lånat en bekants lägenhet i Aten – för att avsluta mitt verk. Aten utgjorde en passande fond till den värld jag skapade – en historisk roman med den stöddiga intentionen att presentera den rättmätiga platsen för den sjunkna staden Atlantis. Det var dock inte bara mina karaktärer som likt besatta sökte efter sanningen, jag var själv fullständigt betagen och ju mer jag grottade ned mig desto mer förtrollad blev jag. Jag tyckte mig ha ett mycket viktigt uppdrag: att finna sanningen om vårt ursprung.
Om de inte vore för Platons skrifter, Sokrates dialoger med Timaios och Kritias, så skulle berättelsen om den mystiska staden Atlantis, med sitt rike, förmodligen vara helt dolt för oss. Timaios-dialogen har fått en enorm betydelse för vår västerländska idéhistoria och har bland annat gett upphov till mängder av teorier kring Atlantis. Det finns till exempel över hundra förslag på var staden kan ha legat. I Platons skrift har Amynandros, Kritas och Timaios fått i uppdrag av Sokrates att fundera kring hur en stat bäst bör styras och de kommer snart in på en märklig historia. Kritias börjar med att säga: ”Lyssna nu, Sokrates! Det här är en mycket underlig historia men den är alldeles sann, det har Solon sagt och han är den främste av de sju visa.”[1] Därefter följer Kritias makalösa redogörelse för vad han som barn fått berättat för sig: den om Atens bedrifter och dess relation till staden Atlantis. Den gamla statsmannen Solon hade fört berättelsen vidare till Kritias farfar, som i nittioårsåldern i sin tur berättade om det han hört för en tioårig Kritias.
Solon, denna upphöjda man, som kunde kalla sig både poet och statsman och som räknades till Greklands sju vise (en skara som fann särskilt hög aktning i den hellenska kulturen), var naturligtvis en man som Sokrates och de andra satte stor tilltro till. Kritias i sin tur ger en mycket detaljerad bild av det han fått höra som barn. Han inleder med att berätta om hur Solon, under en för atenarna orolig tid, tvingades iväg till Egypten. Han reste till Saïs, vars prästerskap bar på stor visdom och unik kunskap om tider som flytt.
Under min resa till Aten, som också kan tillskrivas orolig då jag fann det allt svårare att avsluta mitt manus, läste jag bland annat den för förromantiken betydelsefulla tänkaren Novalis bok ”Lärjungarna i Saïs”. Novalis var också på jakt efter en sanning. Han sökte svar på hur hela världsalltet hänger ihop, i en mystik- och naturfilosofisk anda där människa och natur blir ett. Kanske går det att skönja en besatthet i Novalis jakt efter sin sanning. Att söka efter en sanning är att se tecken på just denna tänkta sanning. Tecken som ibland kan spela oss ett spratt. När jag läser Novalis inledning tycks mig denna idé bli tydlig: ”Mångahanda vägar går människorna. Den som följer och jämför dem kommer att se förunderliga figurer uppstå; figurer vilka tycks höra till den stora chifferskrift som man varseblir överallt; på vingar, äggskal, i moln, i snön, i kristaller och i stenbildningar, på tillfrysande vatten, i det inre och yttre av bergarter, växter, djur, människor, i himlens ljus (…) och i slumpens egendomliga förbindelser. I dem anar man nyckeln till denna mirakelskrift, dess språklära; men aningen vill inte foga sig själv i några fasta former, och tycks inte vilja bli någon högre nyckel. (…) Endast i ögonblicket tycks deras (människornas *) önskningar, deras tankar förtätas. Så uppstår deras aningar, men inom kort flyter allting liksom förut samman inför deras blickar.”[2]
I min jakt efter platsen för Atlantis och efter belägg på forna försvunna civilisationer sökte jag febrilt efter bevis, eller tecken för all del, som skulle stärka min tes. När sanningen uppdagas för en som söker, som när de bevis jag fann alltmer pekade på att jag hade rätt, så uppstår en känsla av att bli upplyst – av att nå ett högre medvetande på ett rent filosofiskt plan. Besattheten uppstår när du är något på spåren (som delvis är dolt för den stora massan) – när man når ögonblick av klarsyn, det som Novalis talar om. Många lockas av tanken att lösa en gåta och somliga blir så förtrollade att de är nära att förgås.
Françoise Champollion blev till exempel kring 1820-talet fullständigt besatt när han gav sig i kast med att knäcka hieroglyfernas gåta. Det sägs att han, efter att ha sökt upp sin bror på Insitut de France (för att meddela honom om att han äntligen lyckats) föll ihop medvetslös av utmattning. Hans bror trodde för ett ögonblick att han dött – då han visste hur hårt han arbetat för att dechiffrera de egyptiska tecknen. Han hade försakat både sömn, mat och sin hälsa till förmån för sin forskning. Champollions hängivenhet började redan i pojkåren och han bestämde sig tidigt för att han en dag skulle kunna läsa de inskriptioner, som genom Napoleon, spridits till Europa. Han drevs helt och fullt av denna iver – och det var denna envetenhet som gjorde att det var just han som vann kapplöpningen.[3]
Aten är i mångt och mycket en stökig stad: grå, bullrig och smutsig och en av de få oaser som gav mig tillräcklig sinnesro till att skriva var just Agora. Så där satt jag i skuggan av några knotiga gamla olivträd och läste Novalis och Platon – alltmedan turisterna vandrade förbi. Plutarkos, den romerska författaren som levde på 100-talet e.Kr., nämner i en av sina skrifter en inskription som sägs ha stått på en Isis-staty vid ett tempel i Saïs: ”Jag är allt som har varit, allt som är, och allt som kommer att vara, och ingen dödlig har någonsin lyft min slöja.” [4] Solon tog säkert del av dessa rader under sin vistelse i Saïs. Och kanske var det just det han försökte sig på: att lyfta slöjan för att se sanningen. Frågan är bara: vad vi då möter? Förmodligen oss själva. För är det inte så att vi alltid möter vårt eget Jag i jakten på den sanning vi så högt aktar.
Solon kom i Saïs att samtala med en av de äldsta mest erfarna prästerna vid templet, en man som frankt sa att ” (…) greker är aldrig annat än barn, det finns inte en grek som är gammal!”[5] När Solon undrar vad som föranledde ett så frimodigt påstående fick han till svar: ”- I själen har ni ingen gammal uppfattning som förmedlats genom åldrig hörsägen. Ni har inget vetande som vitnat av ålder! Och orsaken till det är följande. Många gånger och på många sätt har människorna krossats och kommer att krossas, främst genom eld och vatten, men mindre katastrofer framkallas också på tusen andra sätt. (…).”[6] Atlantis, som inte bara var en stad utan ett stort vidsträckt rike, försvann i en sådan katastrof som prästen talar om – i en sådan återkommande förödelse. Det finns också en exakt tidsangivelse för denna katastrof.
I mina alltmer frenetiska studier, böjd över högar av böcker med stirrig blick (kanske inte helt olik Champollion), fann jag att den moderna geologiska forskningen i kombination med arkeologin talade för att Platon talade sanning och jag med min tes hade rätt. Men kanske är det som Novalis uttrycker det: ” (…) aningen vill inte foga sig själv i några fasta former, och tycks inte vilja bli någon högre nyckel. (…) Så uppstår deras aningar, men inom kort flyter allting liksom förut samman inför deras blickar.”[7] Ju djupare ner jag föll i Alice kaninhål desto svårare var det att komma upp igen. Jag svävade omkring på mina upptäckter som vore de gudomliga. Som vore de svaret på hela mänsklighetens varande. För de besattas skara ter sig nämligen den sanning de söker som den högsta och det blir ett livskall.
Det är naturligtvis många som genom århundradena drabbats av sökandets förbannelse. Vid en närmare tillbakablick så kanske ändå 1800-talet ter sig som särskilt gynnsamt för dessa romantiker – då när vetenskapen var i sin linda. Då, när det räckte med pengar, en övertygelse och en dos galenskap för att lösa stora historiska gåtor. En Heinrich Schliemann och en Arthur Evans hade likt Champollion sedan barnsben lockats av antikens myter och gåtor. Schliemann hade redan som sjuåring förkunnat att han minsann en gång skulle gräva ut Troja (precis som Champollion i unga år bestämt att han en gång skulle kunna läsa hieroglyfer) – vilket han också kom att göra, och Evans lyckades hitta myternas Knossos på Kreta tack vare sina nitiska studier av bland annat Homeros.
Kanske är det så att dessa sanningssökare och gåtknäckare alla har en liknande personlighet där förmågan att se mönster och förstå samband är särskilt högt utvecklad. Jag vet hur det känns att drivas av en tes, en övertygelse så stark att den uppfyller dig med eufori. Men den kan också ta över dig och driva dig till vansinne.
En särskilt varm och kvav dag i slutet av min Aten-vistelse tröttnade jag på mig själv, slog ihop böckerna och datorn, packade en väska och tog bussen ut till kusten. Novalis bok hade märkligt nog lyckats smita ner i badväskan och låg nu där och gäckade mig. Efter en timmes skumpande på småvägar nådde jag till slut det smaragdgröna Medelhavet. Lättad över att jag lämnat mina studier och mitt manus hemma på köksbordet i den lånade lägenheten, bredde jag ut handduken på den avskilda klippavsatsen jag letat upp. Solen och det glittrande havet fick mig att kvickna till och mitt desperata sökande efter sanning fick ge plats åt några timmars avkoppling. Innan jag packade ihop för dagen slog jag på måfå upp en sida i ”Lärjungarna i Saïs”. Följande rader stirrade mot mig i det skarpa solskenet: ”Din grubblare, ropade han, du är på alldeles galen väg. Så där kommer du inte att göra några stora framsteg. Det bästa är överallt stämningen. Är detta väl en naturens stämning?” [8]
På bussen in till Aten satt jag och tittade ut genom fönsterrutan mot de karga kullar som reser sig längs med havet. Risken med att fylla ditt liv med ett sökande är att man kanske glömmer att leva. Att jakten på svar gör att man likt Champollion, Schliemann och Evans lever lite vid sidan av – måhända stundom i en bättre verklighet och med en känsla av kristallklar meningsfullhet, men kanske har besattheten ett pris?
Som inskriptionen vid templet i Saïs sade: ”Jag är allt som har varit, allt som är, och allt som kommer att vara, och ingen dödlig har någonsin lyft min slöja.” Och kanske är det så att slöjan för evigt är sänkt för oss dödliga – att vi bara kan snudda vid de sanningar vi tycker oss kunna se.
Litteratur
Platon, skrifter bok 4: Timaios, översättning: Stolpe, Jan. 2006. Stockholm
Novalis. Lärjungarna i Saïs. 2020. Stockholm
Adkins, Roy, Lesley. ”Egyptens nycklar”. 2001. Finland
[1] Platon, skrifter bok 4: Timaios, översättning: Stolpe, Jan. 2006, sid. 423
[2] Novalis. Lärjungarna i Saïs. 2020 Sid.17
[3] Adkins, Roy m.fl. ”Egyptens nycklar”. 2001. Sid.7–13
[4] Novalis. Lärjungarna i Saïs. 2020 Sid. 71
*Människorna: författarens kommentar
[5] Platon, skrifter bok 4: Timaios, översättning: Stolpe, Jan. 2006, sid. 425
[6] Platon, skrifter bok 4: Timaios, översättning: Stolpe, Jan. 2006, sid. 426
[7] Novalis. Lärjungarna i Saïs. 2020 Sid.17
[8] Novalis. Lärjungarna i Saïs. 2020 Sid. 39
