Paris. 1920–1930-talet: vilken värld! Det är något magiskt med denna modernismens absoluta metropol – avantgardets lekplats. Här samlades de: konstnärerna, författarna, kompositörerna – ja, och alla de andra som ivrigt ville suga upp de nya influenserna som i kölvattnet av första världskriget briserade i Europa. Till denna kulturens mecka strömmade en icke oansenlig del amerikanska författare och kulturmissbrukare – missnöjda med spritförbud och andra intoleranta och puritanska lagar hemmavid. På jakt efter äventyr och inspiration: äntligen kunde de få leva ut lite. Vara lite ”wild and crazy”. (Paris var också en förhållandevis billig stad att leva i runt 20-talet, vilket naturligtvis lockade fattiga konstnärer och författaraspiranter).
Vid caféernas uteserveringar kunde man stöta på en högljudd Ernest Hemingway (vitt och brett deklarerandes att de alla borde åka ner till Spanien och titta på tjurfäktning) och en Ezra Pound (som senare, på grund av sina fascistsympatier, länge spärrades in på mentalsjukhus hemma i USA). Där fanns även en Gertrude Stein (som ofta höll salong och blev mentor för flera av de unga författarna), en James Joyce (som för övrigt var irländare) och Scott Fitzgerald (som skrev Den store Gatsby). Hit kom också Sylvia Beach: grundaren av den legendariska bokhandeln Shakespeare & Company, som kom att bli en viktig mötesplats för alla dessa engelskspråkiga modernister, och som 1922 gav ut James Joyces (i USA) förbjudna bok Odysseus.
Bland denna the lost generation (Gertrude Stein myntade uttrycket för att beskriva den unga efterkrigsgenerationen: desillusionerade och märkta av första världskrigets meningslösa fasor) rörde sig också de stora konstnärerna: Pablo Picasso, Salvador Dali, Henri Matisse, Marcel Duchamp och de andra som tillsammans gick i bräschen för kubism, surrealism, fauvism och dadaism. Vilken tid! Vilken värld.
Och det var till detta dynamiska och omvälvande Paris hon kom: Djuna Barnes.
För många kanske namnet Djuna Barnes inte klingar bekant, inte ens bland de lite mer litteraturbevandrade. Men faktum är att hon vid sidan av James Joyce, Virginia Woolf och T.S. Eliot är en av de största inom den modernistiska litteraturen. Ja, kanske den största. Hennes roman Nattens skogar (1936) har kallats ”en av 1900-talets bästa böcker”. Inte illa! Så vem var då denna fantastiska författare?
Barnes arbetade, i början av 20-talet, som journalist och illustratör i New York – vid en av USA:s största tidskrifter. 1921 skickades hon över till Paris för att intervjua diverse kända personligheter för tidningens räkning: bland annat Coco Chanel. Djuna Barnes hade växt upp i en brokig konstnärsfamilj, med en tidigare suffragett till farmor, en excentrisk far (som levde öppet med sin älskarinna i hemmet) och ett gäng syskon. Modern hade till slut tröttnat på faderns promiskuösa och respektlösa sätt och lämnat hemmet med barnen. Och det var till New York hon styrde kosan: den stad där Djuna kom att spendera sina tonår – där hon studerade och där hon gifte sig endast 16 år gammal (ett äktenskap som bara varade ett år).
När Barnes anlände till Paris 1921 var det som en färgstark och originell 29-åring. Hon stack ut med sin speciella klädstil och sin blixtrande utstrålning: Djuna Barnes var strålande – en skarp och vibrerande kvinna. Bisexuell och intellektuell. Intelligent och nyfiken. Och i Paris fann hon det hon saknat: en tolerans för alternativa livsstilar, ett smörgåsbord av intellektuella – och så kärleken förstås. Den amerikanska skulptrisen Thelma Wood. Djuna Barnes lär ha sagt ”I’m not a lesbian, I just loved Thelma”. Hon ville vara fri från alla stämplar – från alla kategoriseringar.
Barnes var som skapt för de parisiska salongerna och hon blev snart ett välkänt namn i kulturella kretsar. En middagsbjudning med Djuna var alltid en upplevelse: hon var helt enkelt fantastiskt underhållande. En lysande stjärna. Om vi stannar kvar lite vid just salongerna: det var ofta kvinnor som höll i dessa tillställningar – kvinnor som Gertrude Stein och Natalie Clifford Barney. Båda amerikanska författare i exil i Paris – öppet lesbiska; Stein levde till exempel med sin Alice B Toklas och Barney var en riktig kvinnoförförare.
Natalie Barney höll salong hemma hos sig på rue Jacob 20 varje fredag (mellan klockan 16 och några timmar framåt tog hon tjusigt vitklädd emot sina gäster) och då samlades de kulturtörstande, de alternativa och de skapande – många av dem som kom att utgöra det vi i dag kallar för modernismen. Det kunde samlas uppåt hundra personer vissa veckor – så det krävdes en del resurser och en rejäl tjänstestab (hon var efter ett stort arv en rik kvinna). Barney själv minglade runt och det diskuterades ivrigt konst, litteratur och musik. Hennes våning blev verkligen en skådeplats – en magisk scen: tända vaxljus, tunga röda sammets-draperier och andra effektfulla inredningsdetaljer skapade tillsammans en mystisk stämning, som fond för dessa intressanta samtal. Men det gällde att bjuda till som gäst – var du inbjuden förväntades du vara kvick och framåt, och allra helst utstuderat excentrisk med karisma: tråkmånsar gjorde sig icke besvär!
Dessa kvinnor (det var oftast kvinnor som agerade salongsvärdinnor) som ordnade dessa återkommande tillställningar, utgjorde en mycket viktig del i tidens avantgarderörelse: som mecenater inte minst. Salongsvärdinnornas betydelse för modernismens utveckling glöms ofta bort – kanske för att det var en kvinnlig krets? Natalie Barney själv menade på att hennes fester skapade en möjlighet för de olika nationaliteterna att träffas: de kunde översätta varandras verk och sprida litteraturen. Hon bildade också en litterär akademi: L´academie de femme, vars syfte var att uppmärksamma kvinnliga författare.
Vill man veta mer om dessa människor kan man läsa Djuna Barnes bok Damernas almanacka (1928) där hon gestaltar denna fabulösa Paris-sfär, med alla dess intressanta personligheter och intriger.
Djuna Barnes, som verkligen kom att utgöra själva gräddan i denna salongsvärld (och som också hade en kortare relation med Natalie Barney), kom att bli kvar i sitt älskade Paris fram till 1940 – då hon återvände till USA: svårt märkt av ett alkoholmissbruk. Under sina sista 40 år, fram till sin död 1982, levde hon ett ensamt bohemliv i sin lilla etta i Greenwich Village. En enstöring, (försörjd av Peggy Guggenheim: förmögen konstsamlare som förbarmat sig över Djuna), som minst sagt var avigt inställd till sin berömmelse och sina beundrare. Hon ville bli lämnad ifred. En intressant detalj är att hon var god vän med vår egen Dag Hammarskjöld (vars cv kan göras lång: FN:s generalsekreterare mellan 1953 och 1961, fick Nobels fredspris postumt 1961. Han var även författare och under en tid en del av de aderton i Svenska Akademien) – de stod varandra nära under dessa New York-år fram till hans tragiska död i en flygolycka 1961 (förmodligen ingen olycka, utan mord).
Barnes mest kända roman är Nattens skogar och den beskrivs ofta som ett banbrytande modernistiskt verk, något av ett mästerverk. Det är verkligen en klassiker som borde upptäckas av fler, men den är utmanande – det ska man ha klart för sig! Författaren och vännen T.S. Eliot skrev romanens förord, där han bland annat uttrycker sig så här: ”Vänder sig främst till poesiläsare” och ”den är en så bra roman att bara en känslighet som övats upp med poesi kan fullt uppskatta den.” Det är en komplicerad bok och sägs kräva flera läsningar för att komma till sin rätt: språket är i sig en prestation – snårigt och ibland omständligt. Extremt genomtänkt men kanske något pretentiöst i sin framtoning.
Intrigen är snäv och begränsad och flyter ut i en ganska mörk, tät och poetiskt laddad värld. Likt poesin ger texten uttryck för känslor snarare än att presentera en handling med tydligt byggda karaktärer och vändpunkter. Barnes ger oss en mystisk och lockande roman om besatthet, svartsjuka och förfall – om utanförskap och längtan: en spegelbild av Djuna Barnes själv. Språket kan på sina håll verka sövande och dovt; flytande likt en förnimmelse av en drömsekvens ger det läsaren olika intryck snarare än information. Men, för det mesta skulle jag vilja säga att Barnes eftersträvar en exakthet: nästan uttröttande ambitiös i sin iver.
Berättelsen rör sig kring en treenighet: Nora Flood, Robin Vote och Jenny Petherbridge. Alter ego för henne själv, kärleken Thelma Wood och den kvinna (Henriette Alice McCrea-Metcalf) som Thelma var otrogen med. Här finns också läkaren Matthew O’Connor, som i långa monologer försöker att förstå världen – eller hålla den stången. O’Connor är föremålet för de tre kvinnornas åtrå. Karaktärerna rör sig i bohemkretsar i 20-talets dekadenta storstadsmetropoler: som Paris, Wien och Berlin.
Bara titeln lockar – Nattens skogar – och ger en drömsk och suggestiv känsla. Så vad tycker jag då själv om denna roman? Inledningsvis utmanar den förståelsen med evighetslånga meningsbyggen. Det här är inte en Hemingway: rak och direkt, Barnes skapar en värld i världen där orden bär på mer än intrigen. Jag imponeras av hennes enträgenhet – att så skarpsynt iaktta och så skoningslöst gestalta. Hon hamrar in intrycken – men det jag läser känns ibland som ett främmande språk: som om Barnes på något sätt funnit att språk i språket. Och det är det som är det intressanta med Nattens skogar – den har andra dimensioner som sakta tydliggörs ju mer man läser.
Så, om du söker efter en läsutmaning – som lämnar dig omskakad och tilltufsad, som du minns länge: ta dig då an Djuna Barnes märkliga bok!
Är du intresserad av att veta mer om Djuna Barnes och de andra i 20-talets Paris?
Lyssna på det här avsnittet från Sveriges Radio >
… eller varför inte läsa Ingrid Svenssons bok,
Ett magiskt rum: salonger i 1920-talets Paris (2017) >
Sofia Stensgård,
lärare i svenska, historia och kultur- och idéhistoria
