Rumi, som han kort och gott kallas i Väst, är en av Österlandets främste mystiker och poeter. Askh Dahléns, som bland annat översatte Rumis diktsamling ”Vassflöjtens sång” till svenska, beskriver den store sufistens poesi så här: det är ”inte litteratur i gängse mening: den är en uppenbarelse som härstammar från den evighet som hör det oskapade till och som överskrider allt tingligt och begripligt”.
Rumis vackra texter är således inte tänkta att spegla det sedda utan det är ord som likt sprakande bloss ger oss sanningen om livets storhet. Om evigheten. Om den kärlek som genomsyrar världsalltet – som är allts ursprung. Om det gudomliga ljuset. Om meningen med livet. Det är ord som träffar rakt i hjärtat och som för läsaren ut i själens djupaste rymder. För i oss alla bor denna sanning. Rumi tycks förstå detta och vill i oss alla väcka denna slumrande vetskap – den om vart vi är på väg och vart vi kommit ifrån.
Vem var då denna store mästare? Denna ljusets ledsagare?
Persern Rumi föddes den 30 september 1207 i Vakhsh i dagens Tajikistan. Fadern var en högt uppsatt muslim som med sin mystiska tolkning av Islam säkert banade väg för sin sons andliga uppvaknande. Familjen kom att flytta en del men slog sig till sist ner i Konya i Anatolien – som tidigare var en del av det östromerska riket: Rum (som Rumi fått sitt namn efter).
Rumi fick en gedigen utbildning och lärde sig flera språk. Han studerade även den sufiska mystiken. Sufism är egentligen ett samlingsnamn för de esoteriska (mystiska) och andliga delarna av islam. Sufismen vilar på tre pelare: kärlek, renhet och visdom. Det vill säga den gudomliga kärleken, den rena direkta kontakten med Guds sanna väsen (det vill säga kärleken och ljuset) och den kunskap som den troende får genom detta. När vi förstår att gud är kärlek kan vi nå upplysning. Detta sker via den insikt och upplysning som genom uppenbarelser öppnar upp vårt innersta för sanningen. För att nå denna insikt måste vi vända oss inåt och rena medvetandet från allt värdsligt: allt som kan störa guds röst som talar i oss.
Sufister är sökare som, vid sidan av många mystiker under historiens gång, har sökt sig inåt tills de har nått upplysning. Detta gjorde även Rumi. Men hans stora uppvaknande skedde i oktober 1244, genom ett möte med en vis man. En vandrande asket och sufist, nämligen Shams al-Din från Tabriz.
Rumi kom efter sina studier att arbeta som domare och predikant. Ett yrke han tog på stort allvar. Men mötet med ”solen från Tabriz” (som Shams al-Din kallas) kom att förändra hans liv och föra in honom på den rätta vägen. Rumi vände sitt tidigare liv ryggen och blev helt uppslukad av Shams visdom. De satt under stjärnorna, vandrade över fälten, satt i Shams enkla tält med tältduken fladdrandes i vinden – och samtalen om de gudomliga mysterierna tycktes aldrig ta slut. Rumi hade fått ta del av sanningen och nu lyste guds kärlek så starkt att han inte kunde blunda för skapelsens kärna: att allt är kärlek. Att allt är evigt.
En dag var hans älskade mästare Shams försvunnen. Förmodligen mördad av förbittrade anhängare till Rumi, som inte kunde finna sig i att deras ledare svikit dem. Rumi stod inför en förtvivlad sorg och i en slags kärleksmanifestation sägs det att han dansade och sjöng i galen hänryckning längs med de trånga basarerna. Rumi förlorade sig själv i sin hängivenhet till Shams. Han påbörjade därefter sitt författande av de närmast extatiska dikterna där hela den sanning han mött fann utlopp.
En av Rumis diktsamlingar fick namnet ”Shams från Tabriz samlade dikter”. Dessa dikter skrev han på under hela sitt liv. Hans mest kända verk ”Andliga verser” (Masnavi) utgörs bland annat av inledningsverserna ”Vassflöjtens sång”. Här lyfter Rumi fram det som plågar alla människosjälar: vår längtan tillbaka till vårt ursprung, till den villkorslösa gudomliga kärleken: Gud. Vi är alla sammanlänkande i den kosmiska väven, där våra liv – likt guldtrådar, utgör en enhet. Vi är alla ett. Detta var Rumi medveten om. I december 1273 skriver han:
Varför vill du inte
att delen återförenas med alltet;
ljusstrålen med ljuset?
i mitt hjärta håller jag universum,
runt omkring mig håller världen mig …
Människan ska eftersträva ett rent sinne utan jordiska tyngder för att bli ett fulländat andligt medvetande. 1273 dog Rumi och hans själ fick äntligen komma hem och bli ett med det gudomliga ljuset. Hans son grundade därefter sufiorden Moulawiyya, eller som den också benämns: ”De dansande dervisherna”, som är verksamma än i dag.
Jag avslutar med följande rader av den store mästaren:
Vad är ändamålet? Det har jag ingen aning om! O muslimer!
Jag är varken kristen eller jude, varken zoroastrier eller muslim!
Jag tillhör varken öst eller väst, varken jorden eller himlen!
Jag kommer varken från naturens källor eller från himlens kretslopp!
Jag är varken av jord eller vind, varken av vatten eller av eld!
Jag härrör inte från Guds tron och ingår inte i skapelsens existens.
Jag härstammar varken från Iraks land eller från Khorasans jord.
Jag lever varken i dåtid eller i framtid, varken i himmel eller i helvete.
Jag är inte från Adam och Eva och inte heller från den högsta boningen.
Mitt tecken och spår är spårlöst. Min plats och mitt ställe är på intet ställe.
Jag är varken kropp eller själ, ty jag är själva Själarnas själ.
Jag steg ut ur mig själv i två halvor och såg de två världarna.
Jag ser en, söker en, känner en och kallar på en.
Jag är berusad av kärlekens bägare och båda världarna har försvunnit för mig.
Nu har jag ingen syssla utom att vara libertin och rucklare.
Om jag hädanefter skulle leva en dag utan min älskade
skulle jag i den stunden önska att jag inte hade levat.
Sofia Stensgård
Lärare i svenska, historia, kultur- och idéhistoria samt biblioteksansvarig
