Så var han då själv denna Lev Nikolájevitj Mýsjkin – furst Mýsjkin? Han mötte sin egen mörka blick i den dammiga spegeln över byrån. Anna trodde det. Det är väl du Fjodor? Är det du? Är inte alla mina karaktärer jag? Så hade han svarat. Mysjkin och de andra. Ja allihop. Men visst. Han kände sig ofta som den där dåren. Och de goda tenderar att väcka irritation hos de ofullkomliga. Deras fläckiga inre får tydligare konturer när den goda i kärlek och ömhet ser på dem – ser in i dem. Påpekar kanske den goda den fläckigas brister? I sin egen iver att göra gott, och se gott hos alla de möter, driver de på det gråa och surluktande samvetet hos den fläckiga. Furst Mysjkin var för dessa egoistiska och småaktiga livssabotörer en jävla idiot. Och ju mer gott han spydde ur sig, och ju mer naiv han framstod i sin barnslighet, desto mer förhatlig blev han för somliga. Så hur mycket furst Mysjkin var han? Eller var han de andra? Mer? Ingen människa är fullkomlig. Som Gud. Ren och klar och ofelbar. Det visste han alltför väl. Men Mysjkin ville vara nära Guds hjärta. Nära ljuset. Nära det gudomliga. Så orättvist. Så orättvist är det. Livet. De goda och de egna stampar man på. De som vågar vara sig själva helt och fullt.
Han såg ut genom fönstret. Det regnade. Anna hade varsamt gjort markeringar i det maskinskrivna manuskriptet som låg på skrivbordet framför honom. Små noteringar som: här blir det rörigt min älskling. Stryka? Eller: Förstår inte här. Förtydliga? Borde Nastasia inte agera mer så här … Kommentarerna var försiktiga och varsamma, hon ville inte trampa honom på tårna. Han suckade. Hon hade alltid rätt.
Ibland hade han gråtit. När han tyckt sig vara Mysjkin särskilt nära – så nära att han kunde känna hans varma andetag och se hans sorgsna ögon framför sig. Då han känt hans bottenlösa förtvivlan över mänsklighetens grymhet – hans oförstående inför bristen på medmänsklighet. Då hade han Fjodor: skaparen, själv gråtit i förtvivlan över livet. Vars hela gåta tycktes rymmas i furst Mysjkins inre. Så outsägligt sorgligt var hans liv. Men också så självklart. Fjodor hade ofta stannat upp mitt i en mening och nästan känt sig upplyst. Som om guds röst talade i honom. Som om han fick orden ifrån ovan. De var honom givna. Som en gåva. För när han läste igenom manuskriptet så kunde han se – det var inte han Fjodor som skrivit. Det var Gud.
Han frös. Den bruna glesstickade ylletröjan, som hade för långa ärmar och var fransig i fållen, värmde knappt. Över hans knän låg en grå tjock yllefilt, men ändå var händerna iskalla och fingrarna stela. När Anna kommit in med en samovar med hett te, och kysst honom lätt – hade hon kommenterat hans iskalla läppar. Lever du? Är du död? Kall som ett lik. Så hade hon sagt medan hon hällt upp av teet. Död? Nej, inte än. Hans varma hjärta kunde ingen kyla bita.
Men hur mycket kyla kan en människa tåla? Det är förfärligt att tänka på – hur mycket en människa som furst Mysjkin kan ta emot. Hur mycket vrede, hat och illvilja som kan tynga hans axlar. Och varför? Är inte känslan av att vara orättvist behandlad den renaste och klaraste av alla oförrätter? Den fick bara ljuset att lysa ännu klarare. Och i Mysjkin sa Gud: led dem rätt. Led dem rätt. Men så förbannat det sved. Och det var i furstens rena hjärta sorgen rann, som en rännil av tung och febrig smärta. Jag är också djupt älskad. De ser min kärlek och möter mig med kärlek. Glöm inte det.
Han stirrade in i vaxljusets höga låga. Stirrade tills tårarna fyllde ögonen och gjorde synen dimmig. Så förde han handen mot munnen och torkade bort lite saliv som sökt sig ut i hans torrflagiga mungipa. Vad var det för fel på människor? Varför var viljan att göra illa starkare än att göra gott? Själv bad han Gud dagligen om beskydd mot illvilja. Och från de laster som drog ner hans själ i självömkan och ångest. Så klart. Det är svårt att vara människa. Men hur lastfylld han än var så ville han göra gott. Elak hade han aldrig varit. I illvilja och elakheter bor rädslor och lögner som förblindar och förgör. Han skrattade till i tystnaden. Förvånades över det plötsliga ljudet som undslapp honom. Böjde sig över papperet som darrade i hans frusna grepp. Vad hade hon skrivit här? Han plirade mot Annas snirkliga ord i marginalen: Furst Mysjkin ÄR irriterande. Han försöker älska två kvinnor samtidigt. Det är dömt att misslyckas och det är förnedrande hur han låter sig trampas på. Jag vill skrika: stå upp för dig själv min käre Mysjkin!
Regnet hade upphört. Utanför fönstret skymtade trädgården, våt och glänsande. Det blåste inte, träden stod orörliga och verkade nästan märkligt stilla. Han naglade fast några löv med blicken: rörde de på sig alls? Nä, inte en krusning, inte en rörelse. Stilla som ett fotografi. Som en tavla. Han drog filten längre upp på benen och huttrade till. Allt var i stillhet. Allt var som fångat i ett ögonblick som blev till en evighet. Här satt han nu, han Fjodor Dostojevskij. Författare och förlorare. Kännare av alla de känslor som av Gud givits människan att känna. Så sorgsen denna dag. Började han bli gammal? Sentimental? Han var i alla fall i gott sällskap. Han kunde förnimma furst Mysjkins fasta varma hand på sin axel. Hur han stod bakom Fjodor och nästan log. I samförstånd. Tänk på att jag endast är en människa.
Han drog ut stolen, reste på sig och gick fram till kaminen. Öppnade luckan, la in mer ved och lät hettan slå emot ansiktet. Finns det rakt igenom goda människor? Anna hade bestämt sagt nej. Vi kan bara sträva efter perfektion. Men ingen kommer någonsin att nå dit. Människan kan aldrig bli kvitt sin börda. Det mänskliga oket av laster och bekymmer. Själv var han mer osäker. Den mänskliga viljan kan nog forma oss mer än vi tror. Han stängde kaminluckan och satte sig åter i stolen. Men man måste vara vaken och inte inbilsk. Vaken inför de potentiella fällorna och förberedd likt en soldat i krig. På farorna som lurar. Mysjkin var inte rustad för denna värld: där andras nycker och elakhet så lätt kunde bringa honom ur fattning.
Han hade suttit i sitt arbetsrum flera dagar i sträck och stirrat på manuskriptet som skulle publiceras i Russkij Vestnik. Tidigt varje morgon efter en lättare frukost hade han satt sig till rätta med tanken att bearbeta texten. Men nu tycktes tankarna föra honom på ständiga avvägar. Kanske skulle han be Anna i alla fall. Att ändra utifrån sina noteringar. Han stirrade ut genom det lilla fönstret. Denna morgon sken en blek sol genom diset och fick morgondaggen i stockrosorna att glittra.
Furst Mysjkin var alltigenom god. Ju mer han tänkte på det desto mer klart blev det. Han var Fjodors rättesnöre, målet för hans strävan. Men också en räddning. Det goda måste få vinna. Han stod inte ut med tanken på det motsatta. Att de giriga, fåfänga och skadelystna skulle segra.
Titeln var klar: Furst Mýsjkin. Men nu tycktes den honom lam, ja intetsägande och trist. Han hällde upp av det rykande teet ur samovaren och slöt händerna runt koppen för att värma sig. Borde han gå en promenad? Han måste ha en ny titel. Anna hade föreslagit Idioten. Han hade inte velat erkänna det då, men den var lysande. Rapp och slagkraftig. Han drog med fingret längs med det slitna trät i bordskanten. I de små håligheterna hade smuts samlats. Stjärten värkte mot stolen, blev han sittande här mer skulle bakdelen bli platt som en träplanka. Hur kunde han frysa så mycket? Solen bröt igenom morgondimman och bildade prismor mot fönsterglaset.
Han gick sakta längs med vägen. Ensam. Anna hade sett honom ta på sig skor och rock men inte bett om att få göra honom sällskap. Nå. Han behövde fundera. Han kunde känna hur hon stod i köksfönstret och spanade efter honom: säkert bekymrad. Han tog den vanliga svängen. Det var söndag morgon och inte en människa syntes till.
En dag skulle han vara död. Död och begraven och hans ande åter sänd till Gud. Tanken gjorde honom lugn. Gott så. Han hade slitit nog. Det värkte i de stela lederna och en ilsken smärta tuggade på hans ländrygg. Men det var skönt att röra på sig. Och Anna hade verkligen fått honom att leva upp. Utan henne vore han förlorad till de lockelser som han så länge haft svårt att stå emot.
Behövde furst Musjkin andra för att orka vara godheten själv? Nej han gick snarare emot alla andra. Kan vi inte leda oss själva med hjälp av Gud? Är det svaghet? Svaghet och brist på gudskraft. Var han själv svag i anden? Magen knöt sig. Han måste kämpa hårdare. Skriva mer intensivt. Inte låta sig hindras. Oviktiga saker och rent trams som låg i vägen. Fjodor sträckte på sig och grimaserade lätt av smärtan. Och så vände han hemåt, med förvånansvärt raska steg.
När mörkret la sig utanför fönstret satt han med böjd rygg över skrivbordet, där papper låg utspridda som en vit duk av text. Anna hade precis ställt in en tallrik med uppskuret kött, potatis och lite betor. Ett glas vin hade han också fått – om än motvilligt från Annas sida. Nu hördes hennes stök och bök från köket och det doftade gott av pajen som gräddades i ugnen. Ibland hörde han henne sjunga för Sophia. Deras lilla nyfödda dotter. Hon som fått namn efter den gudomliga visheten. Han läste och strök, la till och ändrade. Skrev korta svar på Annas anteckningar. Knuten i magen hade visst försvunnit.
Vem skriver du till? Rösten kom till honom så plötsligt som från ingenstans att han blev tvungen att sätta sig upp och lystra. Vem skriver jag till? Så tittade han ner på sina fåriga och nariga händer. ”Till mitt inre barn”. sa han högt till rösten som så tvärt avbrutit hans arbete. Till alla de människor som brottas med livet. Som inte vet hur de ska vara människa. Vars själar tycks slå sig fram i törnen och vilda snår. Så drog han till med, nästan viskande: ” … åh du människa i framtiden. Kanske läser du i en avlägsen tid mina ord, de som jag fått till mig i gåva av den himmelska fadern. Till dig vill jag säga: jag finns med dig i varje steg och i varje motgång. Det är svårt att vara människa. Svårt att vara en alltigenom god människa. Men det går. Det går.”
”Vad är det du sitter och pratar om alldeles för dig själv, min älskling?” Anna smög tyst in, med bebisen på höften, och ställde en tallrik med nygräddad paj på sidobordet. Kysste honom på kinden och log. ”Hur går det för vår hjälte?” sa hon. ”Vem menar du? Mig eller idioten?” Han gjorde tecken åt henne att skicka tallriken. ”Du kommer alltid vara min hjälte. Ät nu. Och kom och lägg dig snart.”
När han vid midnatt lämnade det redigerade manuskriptet i en prydlig hög på köksbordet, till Anna att skriva rent morgonen därpå, så blev han stående länge i fönstret. En enorm fullmåne steg över trädtopparna och la sig i vila en stund innan det lysande klotet vandrade bortåt och försvann utanför hans synfält. Så hörde han rösten igen. Vem lever du för?
Vem lever jag för? Det vet väl inte jag. Så tog han bort locket från pajen, som Anna ställt på bänken, och tog en rejäl bit. ”Vad är det för frågor i natten?” muttrade han innan han försvann in i sovrummet. När han precis skulle till att somna kom orden till honom: Jag lever för smärtan. Varför skulle annars så mycket smärta driva min själ genom livet? Han vände på sig, drog täcket tätare om benen och borrade in sina kalla fötter mot Annas varma kropp. Jag lever för att ge liv åt Mysjkin, Raskolnikov och de andra. Jag är deras Gud. Deras kosmos och kraft.
Och ute i mörkret vandrade månen sin givna bana.
Epilog
Fjodor Dostojevskij (1821–1881) är en av vår tids allra största författare. Han har bidragit med flera oförglömliga klassiker som ständigt får nya läsare. Kanske var han den främste på att fånga själva essensen av vad det innebär att vara människa. Gud är ständigt närvarande. Döden likaså. Han ställer de stora frågorna och gör det med brillans. Hans verk ”Brott och Straff”, ”Idioten” och ”Bröderna Karamazov” bör läsas av alla de som någon gång grubblat över livet. Som känt sig förbryllad över existensen – ja över själva varats tillstånd. Så läs säger jag bara: läs
