Här kommer ett boktips av Sofia Stensgård, lärare i svenska, historia och kultur- och idéhistoria samt biblioteksansvarig på Europaskolan Strängnäs.
Följande rader går att läsa i Bassanis bok: ”Det är inte gott att säga hur och varför man dras till ensamheten”. Ett uttryck som författaren själv säkert funderade på när han under nästan hela vintern 1962-63 tog in på det legendariska hotel le Nejadi i Santa Marinella, vid Tyrrenska havet (sex mil norr om Rom). Orten var vid tiden ett jetsettillhåll där storheter som den berömde regissören Fredrico Fellini, skådespelarna Ingrid Bergman och Sophia Loren frotterade sig med andra lika stora stjärnor. Den svårt pollenallergiske Giorgio Bassani föredrog dock ensamheten. Under vinterhalvåret drog kalla vindar över det mörka havet och stränderna låg öde. Hotellen gapade tomma. Det sägs att Bassani hade samma rutin varje dag: han steg upp tidigt i ottan – klädde sig varmt, drack en kaffe och vandrade ut på piren där han i stillhet blickade ut över vågorna, alltmedan solens första strålar träffade hans uppåtvända ansikte. Därefter skrev han kortare stunder med många avbrott för kaffe och promenader. I ensamhet. I begrundan över den bok han skrev. Den som skulle bli en modern klassiker (Bassani räknas till en av Italiens främsta författare), som på svenska skulle få den lockande och gåtfulla titeln ”Den förlorade trädgården”.
Giorgio Bassani föddes 1916 i den italienska staden Ferrara, familjen var av judisk börd och välbärgad. Den unge Giorgio, som ägnade många timmar åt både piano- och tennisspel, hade ett stort intresse för böcker vilket fick honom att läsa litteratur vid universitetet i Bologna. I slutet av 1930-talet kom dock hans så självklara värld att sättas i gungning. Den annars så trygga studietiden fick avbrytas tvärt. Anledning? Hans judiska påbrå. De nya raslagarna, som fascisterna infört, förbjöd judar i Italien att studera vid alla statliga läroverk. Detta kom att prägla hela hans författarskap och är också delvis temat för ”Den förlorade trädgården”.
Boken utspelar sig i just Ferrara, Bassanis hemstad. Här möter vi en ung judisk man (inte helt olik Giorgio Bassani själv) och hans upplevelser strax innan andra världskrigets utbrott. Redan i bokens prolog får vi veta var hän intrigen är på väg: ”Jag har redan i många år velat skriva om familjen Finzi-Contini – om Micòl och Alberto, om professor Ermanno och fru Olga – och om alla de andra som bodde i huset vid Corso Ercole l d´Este i Ferrara eller umgicks där liksom jag själv strax före senaste krigsutbrottet.”
Det är runt denna speciella, välbärgade judiska familj och deras palatsliknande hus – där tennisbanan står i särskilt fokus, som handlingen cirkulerar. Vi får också i denna prolog vetskap om det tragiska öde som väntar denna familj: ” … Micòl, dottern, samt föräldrarna, professor Ermanno och fru Olga och hennes gamla lama moder Regina, alla blev deporterade till Tyskland på hösten 1943.”
När berättelsen tar vid vet läsaren således att tiden är utmätt, att allt kommer att få ett slut – ett brutalt slut. Föremålet för den namnlöse protagonistens längtan och kärlek är den vackra och begåvade Micòl – dottern i familjen Finzi-Contini. Berättaren blir tidigt förälskad i henne, redan när de som barn stöter på varandra i Synagogan eller i skolan. Hon är helt enkelt magnetiskt tilldragande med sitt blonda hår och blåa ögon. Att hon dessutom är en del av den närmast mytiska familjen som huserar i en av stadens vackraste parker, inhägnad av en hög mur, gör henne än mer förtrollande. Det finns ett mystiskt skimmer runt ”den förlorade trädgården”. Med tiden växer de upp och börjar studera på universitetet. Berättaren läser litteratur. Under en sommar mot 30-talets slut sammanstrålar så de unga tu och intrigen djupnar: berättaren och ett gäng andra unga män och kvinnor från staden bjuds in till tennisspel hos Finzi-Continis. Orsaken är att tennisklubben, på grund av raslagarna, förbjudit judar att spela. Micòl och vår unge man blir vänner på riktigt och vi får ta del av tennisgängets samtal och måltider: tankar och idéer. Allt med den vackra parken (där den något slitna tennisbanan ligger) och det majestätiska huset som fond.
De är unga på väg ut i livet. De drivs av ungdomens lustfyllda längtan och allt har precis bara börjat. Livet. Vår unge man är djupt förälskad, förtvivlat och svårmodigt. Han dras till Micòl men hon avvisar honom gång på gång. Hans så trånsjuka kärlek är obesvarad. Och snart ska allt ta slut. Micòl kommer att dö i en gasugn i Tyskland. Och den parkliknande trädgården kommer att stå öde: förlorad. När de första höstlöven pryder tennisbanan är allt förbi.
Giorgio Bassanis bok är en liten pärla. Märkligt undanskymd i Sverige dock, det är inte många som känner till en av Italiens främsta författare här. Jag är glad att jag fann den! Familjen Finzi-Contini och de andra kommer att stanna hos mig länge, länge.
Vill du också läsa den? Den finns i skolans bibliotek, i Mediateket!
