Borde vi inte alla ha en egen mentor? En vis äldre person som vi kan finna stöd hos, som kan guida oss genom livet och dela med sig av sin klokskap? Unga människor verkar i dag, då möjligheterna tyckes oändliga och mötet med andra människor i större utsträckning än förr sker digitalt, sakna en kompass. Det kan vara svårt att vara människa – eller låt mig vara tydligare: det är svårt att vara människa. Livet och vår lycka handlar ju om hur vi förhåller oss till det svåra, eller som den tyske författaren Hermann Hesse uttryckte det: man måste lära sig älska världen som den är, för att bli lycklig. Men, och det finns ett tydligt men: vi måste också lära oss att stå upp för oss själva (och här skulle en mentor vara bra som stöd) och frisera vårt liv: vi måste välja bort det onda och söka oss till det goda. Integritet är ett viktigt ord – vi måste lära våra unga att tidigt bestämma sig för hur de vill bli bemötta och vad de vill få ut av livet. Det är viktigt att ställa frågor som: var går mina gränser? Vad accepterar jag inte i en relation? Vad är viktigt för mig? Hur gör jag för att behålla mina gränser och inte tänja på dem?
Är det någon som hade integritet så var det den senmedeltida författaren Christine de Pizan – och vilken fantastisk mentor hon hade utgjort för unga kvinnor (i alla tider). Christine de Pizan växte upp i en tid då en kvinnas möjligheter var strikt begränsade. De allra flesta hade inte tillgång till utbildning eller möjlighet att stå på egna ben. Christine var unik. Hon hade både utbildning och möjligheter, men som så många både nu och då så tvivlade hon ibland på sin förmåga och sitt Jag. Ja, faktiskt mycket på grund av att hon var just kvinna. Det är så lätt att tvivla – att känna självförakt och låta sig dras med av andras åsikter och handlingar. Men vi är inte ett rö i vinden: vi kan stå emot. Och det gjorde Christine de Pizan.
Hon föddes i Italien 1364. Hennes far, som inledningsvis arbetade som astrolog (kontroversiellt yrke) vid Universitetet i Bologna, såg till att hans dotter fick en gedigen utbildning i hemmet. De Pizan fick undervisning i historia, teologi, filosofi och lärde sig flera språk – inklusive latin. Hon var på många sätt unik – även om det är viktigt att känna till att det bland adelns kvinnor fanns andra kvinnor som skrev och som gjorde sig ett namn, även om de var få.
Christine kom inte att växa upp i Italien – utan vid Karl den V:s hov i Paris (där fadern verkade som kungens personliga astrolog). Detta var säkert en stimulerande miljö för en flicka med ambitioner. Hon kommer också här att möta sin tilltänkta man, en lärd man som fadern med omsorg valt ut, och det kom att bli ett till synes lyckligt äktenskap. Förälskelse och äktenskap hörde sällan ihop under medeltiden, men de båda verkar ha känt en djup kärlek till varandra. Tre barn senare dör dock Christine de Pizans man och hon finner sig stå inför en avgrund av sorg och bekymmer. Djupt deprimerad och oförmögen att försörja sig själv och sina barn (hovet och Karl V är inte längre hennes eller familjens sfär) väntade bara en lösning: att gifta om sig. Det är då hon tar det beslut som kommer att föra henne in på en författarbana – ett liv, som kommer att göra henne odödlig.
Christine de Pizan kommer att bli en storartad författare, en kändis om du så vill, en person som inte drar sig för att gå emot patriarkatet och den stundom kvinnofientliga litteraturen (vilket inte var särskilt enkelt). Hon kommer att skriva poesi, prosa och debattinlägg. Hur nu det gick till i ett medeltida Frankrike, då inte Gutenberg uppfunnit boktryckarkonsten riktigt än. Så någon stor spridning av tryckta böcker var det inte frågan om. Men vad skrev då denna tidiga feminist?
Hon påbörjade sin litterära karriär med att skriva dikter: finstämda alster om kärlek, sorg och längtan. Det kvinnliga perspektivet lockade och fann många läsare, som inte uppskattade det manliga och ibland misogyna utbudet. 1399 kom verket Kärleksgudens brev – där hon låter guden tala till alla män som behandlar kvinnor illa, genom att bedra dem och sedan skryta om sina erövringar. Budskapet blir: Män borde stå upp för alla kvinnors heder! Och det är just kvinnors heder Christine de Pizan kommer att stå upp för genom alla sina texter – och då kanske allra mest i den hätska debatt som kom att färga tiden kring början av 1400-talet: den om Romanen om Rosen.
Romanen om Rosen, som kommit ut redan på 1200-talet och då blivit mycket populär, var en allegori där en ung man i en drömsyn träder in i en vacker rosenträdgård. Han blir där förtjust i en rosenknopp (en symbol för en kvinna), som han till varje pris ska plocka. Den unge karaktären stöter dock på hinder efter hinder i sitt försök att erövra rosenknoppen. Till slut blir den dock hans. Stilen är präglad av tidens höviska kärleksideal och är högstämd och finkänslig. Det som utgör den hätska debatten, som Christine deltar i, är inte den ursprungliga texten utan den fortsättning som Jean de Meuns senare skrev. De Meuns text är grövre och vulgärare, mindre hövisk och erövringen av rosen liknar mer en våldtäkt – Christien de Pizan menar att slutet var ”fruktansvärt och skamfullt”.
Hon är knivskarp i sina utlägg, i de brev som skickas mellan de som känner sig manade att ta parti för- eller emot de Meuns Rosen-tolkning. I ett brev skriver hon så här:
”Efter att ni läst och noggrant studerat mitt brev, och eftersom er felaktiga ställning underminerats och fallit ihop på grund av sanningen, skrev ni i ett utbrott av otålighet ert andra, mer förolämpande brev där ni kritiserade mig som en medlem av det kvinnliga könet (som ni hävdar är överdrivet känslosamt av naturen) […]. ”
Christine de Pizans försöker göra sig hörd i en mansdominerad värld, där kvinnor inte vanligen ges det utrymmet. Hon kämpar för att stå upp för sina medsystrar, för att slå undan benen på de män som ger uttryck för kvinnoförakt. Men hon kommer att få det svårt och hon drabbas stundvis av vantro och självförakt. Hennes mest kända verk Kvinnostaden (1405) ger uttryck för denna förtvivlan: hon har efter att ha läst en viss Matheolus drabbats av tvivel, kanske har dessa män rätt?
”Detta enkla faktum fick mig att tro att det kanske ändå var sant som de sade, och att mitt simpla och okunniga förstånd inte räckte till för att se de enorma brister som häftade vid mig och alla andra kvinnor. Av det skälet bestämde jag mig för att hellre stödja mig på andras utsagor än på mina egna tankar och övertygelser. Saken grep mig så djupt att jag till slut var som förlamad av obeslutsamhet. Under tiden for mängder av olika författares skrifter genom mitt huvud, som en brusande kaskad, den ena efter den andra. Till slut bestämde jag mig för att Gud måste ha gjort något avskyvärt när Han skapade kvinnan (…)”
I desperation över sina mörka tankar låter Christine tre kvinnor komma till tals: Fru Förnuft, Fru Rättrådighet och Fru Rättvisa. De blir hennes mentorer, hennes kloka guider som bringar klarhet i de dunkla tvivel som drabbat henne. Fruarna talar Christine till rätta och uppmanar henne att, genom att bygga en stad för kvinnor – en skyddad sfär med starka murar, stå upp för alla kvinnors heder efter århundraden av förnedring och nedsvärtning. I boken lyfter Christine de Pizan fram över 100 historiska kvinnor (bland annat den grekiska poeten Sapfo och Jungfru Maria) som genom sina bedrifter särskilt utmärkt sig – allt för att intala sig att hon Christine har fel i sin undran. Slutsatsen blir att kvinnors själsliga styrka, deras intellektuella och kreativa förmåga är lika bra som männens. Eller till och med bättre!
Christine de Pizan skapade själv det verk hon så desperat behövde för att se sanningen – som en tröst och ett rättesnöre då hon plågades av svårmod. Och ända in i vår egen tid ekar Christine de Pizans tvivel och undran – och hennes kamp för att upprätthålla kvinnors heder känns fortfarande oroväckande aktuell. Vi behöver förebilder och vi behöver mentorer – likt Pizans Fruar, som kan tala oss till rätta när vi tvivlar. Tvivlar på vårt eget värde, som människa – och som kvinna.
Sofia Stensgård, lärare i svenska, historia och idé- och kulturhistoria samt biblioteksansvarig
