Till jordens medelpunkt av Jules Verne (1864)

Det är få böcker som gjort sådant starkt intryck på mig som Jules Vernes fantastiska roman Till jordens medelpunkt (1864). Första gången jag läste den var jag arton år och befann mig i familjens sommarhus i Stockholms skärgård – jag har faktiskt en bild av mig där jag ligger på klipporna med näsan i Vernes roman. Varje gång jag betraktar den så kan jag förnimma känslan som boken gav i just det läsögonblicket: när professor Lidenbrock, och hans brorsson Axel, i sitt försök att nå jordens medelpunkt måste korsa ett underjordiskt hav fullt med forntida djur – detta oslagbara och farliga äventyr fick mig att rysa av välbehag. Jag kan också känna den värmande solen och höra mammas kaffeslurpande samt hennes små förnöjda ljud när hon lyckades pricka rätt i sitt korsord. Allt manifesteras genom denna bild.

Jules Verne (1828–1905) föddes i Nantes i västra Frankrike. Fadern (som var advokat) ville att den unge sonen skulle studera juridik men Jules Verne hade andra planer – han ville skriva, och det kom han att göra också (som tur var). Vernes debut Fem veckor i ballong (1863) blev en fantastisk succé och hans yrkesval var förseglat: författare. Under de kommande åren kom han att ge ut idel blivande äventyrsklassiker, som: En världsomsegling under havet (1870) och Den hemlighetsfulla ön (1874–75), där vi möter den legendariske kapten Nemo, samt Jorden runt på 80 dagar (1872–73). Ja, listan kan göras lång – hela 50 romaner lång för att vara exakt.

Till jordens medelpunkt utgör en av alla dessa 50 böcker som Verne är fader till. Den franske författaren var sedan barnsben mycket intresserad av det stora äventyret och det sägs att han som liten till och med smet i väg och liftade en bit med ett stort handelsskepp, som skulle ut på de stora haven. Detta intresse blev drivet i hans författarskap, och märks kanske särskilt i denna roman. Bokens intrig är följande: den tyske professorn Lidenbrock har råkat på några gamla dokument, skrivna av en isländsk vetenskapsman, som visar på att det går att nå jordens medelpunkt via en vilande isländsk vulkan. Lidenbrock lämnar så Hamburg och tar sin brorson Axel med sig för att försöka med det omöjliga – nå jordens medelpunkt.

Verne har en fantastisk förmåga att måla upp miljöerna i den underjordiska världen så att man som läsare verkligen befinner sig där med trion (de har också med sig den isländske guiden Hans). Min ungdoms sommar 1992 är för evigt sammanlänkad med Lidenbrock och hans följes äventyr och jag hoppas innerligt att den ska få nya läsare.

Ett annat av Vernes verk, och kanske hans mest intressanta science fiction-berättelse, är Paris i tjugonde århundrandet (1863) som gavs ut så sent som 1994, alltså nästan 100 år efter författarens död. Historien bakom detta är i det närmaste värt en egen roman: 1863 delgav Verne sin förläggare Hetzel ett nytt manuskript; handlingen (som på ett kusligt sätt förutspår vår egen samtid) var följande: en ung man i det tjugonde århundrandet finner att livet är honom emot, han kan inte finna lyckan. Han lever i en tid med skyskrapor av glas, räknemaskiner, höghastighetståg, ett globalt kommunikationsnätverk (!) och gasdrivna bilar. Det moderna livet blir så småningom för mycket för den unge protagonisten och intrigen får ett tragiskt slut. Jules Vernes förläggare vägrade att ge ut manuset då han menade på att det var för mörkt och svårmodigt och kanske skulle skada Vernes, redan dalande, anseende. Manuskriptet hamnade i ett kassaskåp och hittades först 125 år senare (1989) av en ättling till den berömde författaren.

Paris i tjugonde århundradet får bli semesterläsning i sommar – kanske får den följa med ut till sommarhuset i skärgården och kanske kommer jag att ligga på samma klippor och läsa. Då vore cirkeln sluten.

Sofia Engström, lärare i svenska och historia samt biblioteksansvarig.