I stället för boktips bjuder jag även i år på lite julläsning – min egenhändigt skrivna novell Universums hyllor.

Trevlig läsning och god jul, önskar
Sofia Stensgård, lärare i svenska och historia

Universums hyllor

Henry var en mycket ensam människa. Men då han själv inte var medveten om att han var en mycket ensam människa så kände han sig inte ensam. Utomstående ojade sig och beklagade sig över den stackars farbrorn: ”Oj, så tragiskt. Tänk, att man kan vara så ensam. Ja, så har det alltså blivit i vårt samhälle. Alla dessa ensamma själar som ingen har.” Så, sa de. Och så skakade de på sina huvuden och snörpte med sina munnar. Men mannen, som alltså inte kände sig ensam, gick ofta omkring med ett fromt leende på sina läppar. Ibland nynnade han svagt.  Hans lägenhet, som ingen sett förutom han själv, var helt fylld med böcker. Varenda vägg var täckt med bokhyllor från golv till tak. Vartenda bord och varenda stol hade högar av volymer vilandes på sig. Henry hade exakt 34 323 böcker. Den enda plats där böckerna inte hade tillträde var sängen, av naturliga skäl.

Han gick upp 08.15 varje dag då hans gamla väckarklocka (av uråldrig modell) i förskräckt raseri skakade på det lilla nattduksbordet. Han stoppade de gamla rödlila fötterna i de nötta tofflorna och hasade ut i det lilla köket, som aldrig präglats av en kvinnas husliga omtanke. Där satte han på kaffekokaren och stoppade ned två brödskivor i rosten samtidigt som han sträckte sig ut i tamburen och drog ut morgontidningen som stack fram ur brevinkastet. Så var det varje morgon. Så började dagen. Den första frukosten (Ja, första. Han hade två morgonmål.) intogs under frenetiskt läsande av tidningen varvid han ofta muttrade och högt kommenterade diverse nyheter som han fann särskilt upprörande. Därefter klädde han sig noggrant och oklanderligt; han bar ofta (om vädret var kallt) en rutig duffel och mörkblå manchesterbyxor. Till det en röd halsduk. Morgonpromenaden hade endast ställts in vid två tillfällen de senaste 25 åren. En gång hade han legat sjuk i en gräslig influensa, en annan hade han fått ryggskott. Promenaden tog exakt 37 minuter och på hemvägen stannade han vid Konditori Kringlan och intog sitt andra morgonmål.

Denna morgon, en kall och regnig decembermorgon, satt han extra länge på fiket. Hans fönsterbord gav honom tillträde till världen utanför, denna dystra söndag var det inte många flanörer ute dock och hans tankar vandrade fritt. Boken som låg uppslagen framför honom fick ligga oläst. Henry tänkte på döden. Han var 76 år gammal, döden kanske inte skulle komma rusande riktigt än. Men man visste ju aldrig förstås. Och hur skulle det bli då? Hans 34 323 böcker? Han var inte rädd för döden. Inte alls. Men, det här med böckerna bekymrade honom. De var hans hela liv – han mindes vart och ett av alla de lästillfällen som fanns kopplade till de romaner han läst. Jules Vernes: Till jordens medelpunkt till exempel. Den hade han läst på balkongen en mycket varm augustidag. Det hade egentligen varit alldeles för varmt, i det närmaste olidligt hett. Men där hade han alltså suttit och bilderna som kom till honom hade varit alldeles underbara. Alldeles fantastiskt underbara. Som när professor Lidenbrock, och hans brorson Axel, i sitt försök att nå jordens medelpunkt måste korsa ett underjordiskt hav fullt med forntida djur. Han hade varit där med dem! Värmen i jordens inre, han hade känt den. Svetten hade runnit i solen och halsen varit torr.

Ett annat tillfälle han mindes var ett av de fåtal resor han företagit sig. Henry hade rest till Dublin; -86 kan det ha varit. Han hade velat vandra längs med samma gator som Leopold Bloom i Ulysses. Fast det var inte det han mindes mest med resan. Han hade suttit vid floden och läst. Men inte Joyce. Han hade läst Borges noveller. Biblioteket i Babel. Det hade varit en varm vårvecka, han hade behövt ta av sig sin jacka. Kanske drack han en kaffe i solen? Jo, det gjorde han bestämt. Och så funderade han över livet. För så var det ju med Borges. Man läste ett stycke. Stannade upp och tänkte ett slag. Läste ett nytt och så fortsatte det så, med blicken mot den ljusblå Dublin-himlen. Han minns plötsligt de ord som allra mest väckt hans uppmärksamhet, de första: ”Universum (som andra kallar Biblioteket), består av ett obestämt eller ändlöst antal hexagonalgallerier, med stora ventilationsbrunnar i mitten, vilka är omgivna av mycket låga balustrader. Från alla hexagoner kan man i all oändlighet se de lägre och övre våningarna. Galleriernas placering är invariabel.”

Han gillade idén, Universum som ett oändligt Bibliotek. Eller rättare sagt, han fann det för troligt att det var just så. Han hade ägnat det mycket tankekraft, han hade inte läst Borges, han hade studerat Borges. I Dublin. Sista dagen hade han besökt Trinity Colleges Bibliotek. Det hade varit en nästan överjordisk upplevelse. Biblioteket med alla dess gamla böcker hade med sin rymd och sirlighet överväldigat Henry, han hade vandrat runt med euforiskt uppspärrade ögon, medan han låtit fingrarna röra vid de många vackra bokryggarna. Där hade han läst färdigt novellsamlingen och Borges hade viskat till honom genom sina ord: ”Det förefaller mig inte osannolikt att det i en av universums hyllor finns en fullständig bok. Jag ber till de okända gudarna – att en människa, en enda, även om det varit för tusen år sedan – skall ha undersökt och läst boken. Om ära, visdom och lycka inte är mig förunnat, må de vara det för andra. Må himlen finnas, även om min plats är i helvetet. Må jag förödmjukas, utplånas, men låt ett enda ögonblick Ditt väldiga Bibliotek få upprättelse, i en enda människa.”

Orden, eller nej ord är för vagt. Innebörden. Budskapet. Sanningen. Som en metafysisk slägga hade det mött honom. Så var det ju! I Biblioteket i Trinity fann han en slags uppenbarelse. En där hela Universums gåta tycktes löst. Han hade skrattat till för sig själv, lyckotårar hade pressats sig ur hans glittrande ögon. En vakt hade blängt surt och muttrat något, hyssjat åt honom. Och så hade han gått ut i solen, i ljuset. Pånyttfödd. Och han visste. Han, Henry, hade läst just den boken. Den ”fullständiga”. Det var just Jorge Luis Borges egen bok: Biblioteket i Babel.

Utanför Konditori Kringlan hade regnet övergått till ett snöslask; stjärnorna och ljusstakarna glimmade i hyreshusens alla fönster och vid lyktstolpen på andra sidan vägen lyfte en hund på benet och kissade en varm gul stråle i perfekt precision. Det vår ensamma man Henry inte visste, där han satt och studerade det snöblandade regnets rännilar längs med den stora fönsterrutan, var: han hade exakt fyra minuter och 34 sekunder kvar att leva.

Epilog:

Flyttgubbarna arbetade metodiskt med van hand; det hördes suckande och arga utrop när de packade alla böckerna i de många kartongerna. ”Det här är det absolut värsta jag sett!” sa en uppgivet. En annan var imponerad och skrattade till vid anblicken av de tusentals bokryggarna. ”Vem i helvetet ska ha alla böcker? Hade gubbfan någon som ska ärva? Stackars sate i så fall … fast man kan ju alltid elda upp skiten.” Det tog de tre männen tre dagar att packa de 34 323 böckerna. När den sista kartongen var inlastad i lastbilen, som skulle ta allt till auktionsfirman, så ramlade en tunn, rätt så liten och illa medfaren bok ut och landade mitt på den våta asfalten. Mellan sidorna stack mängder av små Post it-lappar fram med blyertskommentarer i en snirklig handstil. Bilen gasade iväg och boken blev ensam kvar.

Exakt fyra minuter och 34 sekunder senare stannade en ung kvinna med röd kappa till för att rätta till sin halsduk. Boken, som nu blivit fuktig, låg rakt framför henne. ”Biblioteket i Babel” läste hon sakta. En plötslig ingivelse fick henne att plocka upp den och stoppa den i sin väska, innan hon snabbt skyndade vidare i kylan. När hon strax därefter slog sig ned vid ett av fönsterborden på Konditori Kringlan så grävde hon fram boken och började läsa. Och det hon fann mellan sidorna fick henne att dra efter andan. Hade någon kunnat se henne där hon satt, hade de sett hur det i hennes ögon väcktes något, hur det spred sig som ett ljus över hennes ansikte. Hon log för sig själv, såg ut mot den fallande blötsnön och tog på sig sin röda kappa. Kvinnan, ja hon hade ett namn: Elfride, försvann med ett pling ut genom cafédörren.