Ett jävla solsken (2017) av Fatima Bremmer

Vissa böcker har verkligen den där förmågan att fånga en ifrån allra första raden, ni vet en sådan där roman som man längtar hem till – som utgör den ultimata läsupplevelsen. Bremmers biografi Ett jävla solsken, om författaren, reportern och äventyraren Ester Blenda Nordström (1891–1948), är verkligen en sådan sträckläsarbok. Vilket kvinnoporträtt! Jag kände inte till denna fantastiska fröken Nordström tidigare – men oj, vad jag blev lycklig över att ”lära känna” henne. För det är lite så det känns att läsa Bremmers biografi – man kommer verkligen Ester Blenda nära, hon träder här fram och tar plats – och det med besked!

Vem var då denna mångsidiga, spännande och inspirerande kvinna? Redan som barn gick hon sin egen väg och lät sig inte inrättas i några givna led, hon var en pojkflicka av fin familj som inte drog sig för att ge sig i kast med farliga lekar och smutsa ner den välstrukna finklänningen. I tonåren lånade hon ofta sin pappas stora bil och hon hade inga svårigheter med att fixa motorproblem eller byta däck alldeles själv. Men allra bäst trivdes hon när hon, iklädd skinnklädsel ifrån topp till tå, svischade fram på sin motorcykel (gärna med sin hjärtevän Carin bakom sig). I dag skulle en kvinna på motorcykel inte få någon att reagera, men i början av 1900-talet var detta en mycket ovanlig syn – för att inte säga chockerande opassande. Förmodligen var hon den enda kvinnan i landet som vid den här tiden gasade omkring på ett dylikt motorvidunder. Det ni!

När Ester Blenda så småningom lämnar hemmet (hon kommer dock att återvända dit i omgångar) tar hon anställning som reporter på Svenska Dagbladet. Detta blir starten på en brokig karriär och ett till viss del självutbrännande liv. Hennes första uppdrag, som hon själv skapar, blir kanske också hennes mest uppmärksammade och det som kommer att göra henne till hela ”Sveriges mest kända piga” och pionjär inom detta journalistikområde. Hon klär helt enkelt ut sig till piga och tar tjänst vid en gård – allt för att göra ett undersökande reportage om tjänstefolkets svåra vardag. Detta reportage kommer att göra henne berömd och många dörrar kommer att öppnas för den unga Nordström, men ofta får hon kämpa motströms på grund av sitt kvinnliga kön.

Ester Blenda är inte rädd för utmaningar, hon drar sig inte för att ge sig ut på farliga uppdrag runt om i världen. Denna äventyrslusta och jävlaranammaattityd är inspirerande och gör mig alldeles lycklig. Så fritt hon lever – tänker jag, medan jag läser om hennes eskapader i Sydamerika (där hon på en mulåsna tar sig fram längs farliga vägar mellan Chile och Argentina), i Finland under inbördeskriget (där hon försöker hjälpa tusentals svältande människor), och i Lappland (när hon lever med samer under ett halvår), eller i Sibirien (där hon deltar i en flera år lång expedition). Hon vill så mycket med sitt liv och hon vill bidra till förändring. Ester Blenda skaffar sig många inflytelserika vänner genom sitt kändisskap, författaren och kvinnosakskämpen Elin Wägner är bara en i raden – hon har faktiskt också en liten ”fling” med Evert Taube.

Så småningom blir reportern och äventyraren Nordström också författaren Nordström, ett författarskap som kommer att inspirera självaste Astrid Lindgren. Ester Blenda lever verkligen sitt liv på snabbspolning, allt går i en rasande fart. Äventyr läggs på äventyr, hon skriver och verkar för kvinnlig rösträtt i ett högt tempo. Och hon röker och dricker, alldeles för mycket. Fröken Nordström ohälsosamma liv fungerar ett tag, men ganska snart uppstår problem som kommer att påverka henne fatalt. Ester Blenda blir svårt sjuk och drömmen om en egen gård på landet byts ut mot sjukhusvistelser och medicinering. Tänk hur det kan sluta, ett liv så fyllt av liv och lust och tankar och framåtanda. Ett liv som, trots hennes storhet då, glömdes bort någonstans på vägen. Jag är så tacksam över att Fatima Bremmer lyfter fram denna fantastiska kvinna i ljuset igen och låter henne lysa ännu ett litet tag.

Jag avslutar med Ester Blendas egna ord, de hon skrev ned när hon satt framför sin skrivmaskin på sjukhuset:

Jag brände mitt ljus från båda håll
Jag brände det natt som dag.
Men jag ångrar ej en sekund därav:
fast nu det lyser mig ner i min grav
Ty åh, mina kära; som jag håller av
Vilket härligt sken det gav!
(…)

Sofia Engström, lärare i svenska och historia samt biblioteksansvarig