Dagar av ensamhet (2017) av Elena Ferrante

Det kändes oerhört befriande att läsa Ferrantes kortroman Dagar av ensamhet. Befriande – på vilket sätt då kanske ni undrar? Jo – här möter vi en kvinna som så totalt frigör sig från ”det som förväntas” av henne, hon lever ut hela sin smärta utan att låta sig tystas. Olga, bokens huvudperson spårar helt enkelt ur – och det konstiga är … jag gillar det! Så – vad är det som gör att den kvinnliga protagonisten väljer att släppa på alla spärrar?

Bokens inledning ger svaret: ”En eftermiddag i april alldeles efter lunch meddelade min man att han tänkte lämna mig.” Olgas man Mario väljer att lämna henne och barnen (och hunden Otto) för en mycket yngre kvinna och vi får ta del av den svikna kvinnans hela register av känsloutspel. Men hon gör det med ett ursinne, en kraft i det närmaste värdigt ett grekiskt drama, som känns just befriande. Det är inte en värdig reaktion på mannens otrohet, Olga blir i det närmaste förvandlad till en svärande, grovt burdus och bitter häxa som sprider sitt misshag omkring sig – utan att värjas inför omvärldens krav på återhållsamhet: ”(…) Jag tappade all behärskning och började vråla: Talar hur? Jag har tröttnat på att vara ett mähä. Du har sårat mig, du har krossat mig och du vill att jag ska tala som en duktig, väluppfostrad hustru? Dra åt helvete! Vilka ord ska jag använda för det som du gjort mig, för det som du alltjämt gör mig? Vilka ord ska jag använda för det som du gör med henne? (…) Men för att inte störa herrn, för att inte störa hans barn måste jag använda ett vårdat språk, jag måste vara fin, jag måste vara elegant! Stick härifrån! Ge dig iväg, din satans skitstövel!”

Olga blir alltmer deprimerad i sommarhettan och isolerar sig och barnen i lägenheten – och visst är det beklämmande att ta del av hennes tilltagande fixering vid Mario och hennes brister som mamma. Men ändå – någonstans i mig väcks en längtan efter att, precis som Olga, visa mitt missnöje lite mer öppet. Att skrika ifrån, att reagera. Att säga: ”Jag tar inte mer skit!”

Dagar av ensamhet har dock en ljusning, en vändpunkt – Olgas ensamhet kommer att brytas och det är hennes granne Carrano som träder in med sin ”förmåga att stärka livskänslan, att uppfinna känsla av fullödighet och glädje”. Jag säger bara: Läs den!

”Ferrantes sätt att belysa den kvinnliga erfarenheten, så att varenda liten skavank uppenbaras, behövs mer än någonsin i en tid då många drunknar i kraven på yttre och inre perfektion” Dagens Nyheter

Sofia Stensgård, lärare i svenska, historia och idé- och kulturhistoria