{"id":12614,"date":"2022-02-03T14:48:59","date_gmt":"2022-02-03T13:48:59","guid":{"rendered":"https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/?p=12614"},"modified":"2024-09-04T18:14:20","modified_gmt":"2024-09-04T16:14:20","slug":"gavan","status":"publish","type":"post","link":"https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/gavan\/","title":{"rendered":"G\u00e5van"},"content":{"rendered":"

H\u00e4r kommer ett l\u00e4stips: novellen G\u00e5van av Sofia Stensg\u00e5rd, l\u00e4rare<\/strong>\u00a0i svenska, historia och kultur- och id\u00e9historia samt biblioteksansvarig p\u00e5 Europaskolan Str\u00e4ngn\u00e4s.
\n
\nSofia \u00e4r ordf\u00f6rande i skrivs\u00e4llskapet Scriptorium,<\/strong>\u00a0som \u00e4r en av skolans f\u00f6reningar. Med denna novell hoppas hon kunna inspirera dig som elev till eget skrivande.<\/p>\n

Vill du veta mer om Scriptorium och kanske bli medlem?\u00a0<\/strong>P\u00e5 sidan F\u00f6reningsliv presenterar vi de f\u00f6reningar som finns p\u00e5 skolan ><\/a><\/p>\n

\n

G\u00e5van<\/span><\/p>\n

Kvinnan satt vid havet. Benen var korsade och ryggen rak \u2013 andetagen f\u00f6ljde dyningarna mot den vita sanden. Hon blundade mjukt och s\u00e5g inte o\u00e4ndligheten framf\u00f6r sig, hur den skiftade fr\u00e5n ljust turkost till m\u00f6rk azur vid horisonten. Hon s\u00e5g heller inte de vita cirrusmolnens flyende kroppar mot den ljusa himlen. Allt var stilla. En l\u00e4tt havsbris r\u00f6rde hennes l\u00e5nga havref\u00e4rgade h\u00e5r, fick hennes gula kaftan att smeka den bara huden p\u00e5 benen. O\u00e4ndligheten fanns ocks\u00e5 inom henne, str\u00e4ckte sig utan slut genom kvinnokroppen ut bortom atmosf\u00e4ren. I hj\u00e4rtat, som slog stilla i takt med sj\u00f6g\u00e5ngen, fanns g\u00e5van.<\/p>\n

Kvinnan h\u00f6rde inte m\u00e4nnen komma. Deras steg f\u00f6rsvann i sanden, i m\u00e5sarnas skri, i v\u00e5gornas rytm.<\/p>\n

Men pl\u00f6tsligt var de d\u00e4r.<\/p>\n

\u201dVem tror ni att ni \u00e4r? Skyl ert h\u00e5r, kvinna! Vet ni inte att det \u00e4r str\u00e4nga straff? Ni kan bli f\u00e4ngslad, stenad.\u201d De tv\u00e5 poliserna, som nu stod bakom henne, stirrade p\u00e5 den mediterande kvinnan med avsky. Med avsmak. \u201dSt\u00e4ll er upp. Ni f\u00e5r f\u00f6lja med till polisstationen. H\u00e4r kan ni inte sitta.\u201d Den yngre av de tv\u00e5 stod tyst och betraktade den m\u00e4rkliga uppenbarelsen p\u00e5 stranden. Var hon ens en m\u00e4nniska? Inte en av deras kvinnor i alla fall. Det blonda h\u00e5ret h\u00e4ngde ner \u00f6ver den smala ryggen och lockarna snuddande sanden bakom henne. Hennes gula kl\u00e4nning lyste i skarp konstrast mot havet och himlen. Gult mot bl\u00e5tt. Hon var det vackraste han sett; han kunde inte sluta stirra. Inte f\u00f6rm\u00e5 sig att s\u00e4ga n\u00e5got. Den unge mannens \u00e4ldre kollega harklade sig, skruvade nerv\u00f6st p\u00e5 sig. Vad var det f\u00f6r en kvinna som helt obekymrat satt s\u00e5 h\u00e4r med h\u00e5ret fritt. Ikl\u00e4dd gult? Klargult?<\/p>\n

S\u00e5 reste hon sig sakta. Hon var l\u00e4ngre \u00e4n de tv\u00e5 m\u00e4nnen, som i det n\u00e4rmaste f\u00f6rskr\u00e4ckt backade inf\u00f6r hennes resliga gestalt. S\u00e5 h\u00f6ll hon upp sin hand, de l\u00e5nga smala fingrarna skimrade i soldiset \u2013\u00a0med en svepande r\u00f6relse fick hon m\u00e4nnen att vika undan. De vek undan. Ber\u00f6vade sina r\u00f6ster och sin vilja f\u00f6rsvann de l\u00e4ngs med sanddynerna. Utan kraft.<\/p>\n

Meditationen hade gjort henne gott. Hon samlade ihop sina tillh\u00f6righeter och vandrade l\u00e4ngs med vattenlinjen, v\u00e4sterut.<\/p>\n

Hon gick tills det b\u00f6rjade skymma. Vinden hade tilltagit. Den slet allt ivrigare i hennes dr\u00e4kt \u2013 fick h\u00e5ret att slingra sig runt henne i mjuka varma sidensjok. Kvinnan l\u00e4t det salta havsvattnet r\u00f6ra sig \u00f6ver de bara f\u00f6tterna, och n\u00e4r m\u00f6rkret utan vidare anstr\u00e4ngning hade pressat ner den r\u00f6da solskivan bakom horisonten kunde hon se huset som l\u00e5g inb\u00e4ddat i vegetationen. Dess upplysta f\u00f6nster stirrade mot henne likt ett v\u00e4sen i natten.<\/p>\n

Det var ett m\u00f6rkt tr\u00e4hus, oregelbundet i formen som om det utan m\u00e5l byggts till i omg\u00e5ngar. Ett h\u00f6gt torn reste sig i dess h\u00f6rn: likt en spira syntes det bland de h\u00f6ga barrtr\u00e4den, som str\u00e4ckte sina svarta siluetter mot himlen. De spr\u00f6jsade f\u00f6nsterna tycktes utspridda l\u00e4ngs med huskroppen p\u00e5 m\u00e5f\u00e5 \u2013 och i dess mitt gapade den kraftiga porten: i det n\u00e4rmaste \u00f6verdimensionerad i f\u00f6rh\u00e5llande till husets storlek.<\/p>\n

Bakom henne h\u00f6rdes v\u00e5gornas rytmiska dyningar. Som hj\u00e4rtslag.<\/p>\n

Hon stannade till p\u00e5 den ljusa g\u00e5ngen och lystrade, alltmedan hon betraktade sina v\u00e5ta f\u00f6tter mot den vita sanden. Ett stilla pianospel sv\u00e4vade ut genom ett \u00f6ppet f\u00f6nster; kvinnan lyfte blicken \u2013 v\u00e4nde ansiktet upp mot himlavalvet som kupade sig \u00f6ver v\u00e4rlden. \u201dGloria.\u201d Hon viskade mot br\u00e5ddjupet \u00f6ver henne: \u201dGloria.\u201d<\/p>\n

S\u00e5 tystnade musiken. En d\u00f6rr slog igen och efter en stund gled porten f\u00f6rsiktigt upp, liksom tvekande. Ett m\u00f6rkt kvinnohuvud stack fram, spanade ut i m\u00f6rkret. \u201dRoya?\u201d Hennes h\u00f6ga r\u00f6st br\u00f6t tystnaden \u2013 fick luften att darra. Roya steg l\u00e5ngsamt in i ljusk\u00e4glan, som f\u00f6ll fr\u00e5n den \u00f6ppna d\u00f6rren, och m\u00f6tte sin v\u00e4n i en omfamning. \u201d\u00c4ntligen!\u201d Gloria s\u00e5g sig oroligt omkring, l\u00e4t blicken svepa \u00f6ver havsbandet och leta sig in i skuggorna runt huset. \u201dDet \u00e4r b\u00e4st vi g\u00e5r in.\u201d<\/p>\n

Kvinnorna f\u00f6rsvann snabbt uppf\u00f6r trappan i det kantiga tornet. Gloria visade henne in i s\u00e4llskapsrummet, d\u00e4r det stora svarta pianot stod. V\u00e4ggarna var t\u00e4ckta med hyllor som huserade Glorias boksamling med arabisk och tysk 1700-talslitteratur; vitrinsk\u00e5p med diverse pryttlar och m\u00e4rkliga ting bl\u00e4nkte i dunklet. Ett av de stora spr\u00f6jsade f\u00f6nsterna stod p\u00e5 vid gavel ut mot sensommarnatten. \u201dSl\u00e5 dig ner, Roya.\u00a0 V\u00e4nta, jag ska bara flytta undan lite b\u00f6cker.\u201d Gloria gjorde plats i den lilla r\u00f6da soffan. \u201dEn limoncello? Jag tror jag har lite gott ocks\u00e5.\u201d Hon gick fram till sk\u00e4nken och dukade fram sm\u00e5 f\u00e4rgade glas och en ask med chokladpraliner. \u201dNu f\u00e5r du ber\u00e4tta, Roya.\u201d De tr\u00e4ngde ihop sig bland kuddarna, sippade l\u00e4tt p\u00e5 citrondrycken.<\/p>\n

\u201dJag har vandrat i dagar, Gloria. L\u00e4ngs med kusten.\u201d Gloria tog en chokladbit och bet av toppen: \u201dOch m\u00e4nnen? Har de besv\u00e4rat dig?\u201d Roya drog undan en blond slinga och s\u00e5g p\u00e5 henne med sina bl\u00e5melerade \u00f6gon \u2013 de som f\u00f6rband havsdjupen med himlakropparna. \u201dInte n\u00e4mnv\u00e4rt. Inget allvarligt. Inget jag inte kunde hantera, Gloria.\u201d Hennes v\u00e4ninna puttade till henne och skrattade: \u201dJas\u00e5? De d\u00e4r stackars satarna sitter v\u00e4l inte f\u00f6rlamade och begravda i sanden?\u201d<\/p>\n

En mullrade \u00e5ska sm\u00f6g fram ute vid havsbandet \u2013 fick en fuktm\u00e4ttad vind att leta sig in till dem d\u00e4r de satt. \u201dUppdraget? \u00c4r allt ordnat?\u201d Hon v\u00e4nde sig mot Gloria, den gula tunikan skimrade i halvm\u00f6rkret. \u201dHan \u00e4r i k\u00e4llaren. Vill du se?\u201d Roya st\u00e4llde sig upp och gick fram till det \u00f6ppna f\u00f6nstret. Hon lutade sig mot f\u00f6nsterkarmen, havets tyngd drog blicken till sig \u2013 fick henne att \u00f6ppna upp anletsdragen mot fj\u00e4rran. Ett regnst\u00e4nk v\u00e4tte den sl\u00e4ta bleka kinden. \u201dSpela n\u00e5got f\u00f6r mig f\u00f6rst, Gloria. N\u00e5got vemodigt, n\u00e5got vackert.\u201d<\/p>\n

Hon t\u00e4nde kandelabern p\u00e5 pianot och slog sig ner p\u00e5 pallen. Det m\u00f6rka lockiga h\u00e5ret stod som en sky runt det lilla v\u00e4nliga ansiktet \u2013 de sm\u00e5 mjuka h\u00e4nderna l\u00e5g redo p\u00e5 tangenterna. S\u00e5 br\u00f6ts tystnaden av flyende toner som likt v\u00e5gor fl\u00f6t in i varandra och Roya sl\u00e4ppte fram den f\u00f6rl\u00f6sande gr\u00e5ten. T\u00e5rarna smetade ut fiskeb\u00e5tarnas lanternor till suddiga ljuspunkter. Pianots harmonier, som vibrerade genom alla hennes inre sj\u00e4lsrum, ackompanjerandes av \u00e5skans allt mer intensiva bastrumma.<\/p>\n

Roya gick t\u00e4tt bakom Gloria, vars vita bomullskl\u00e4nning lyste i m\u00f6rkret, nerf\u00f6r trappan i tornet.\u00a0 N\u00e4r de kommit ner till hallen stannade Gloria framf\u00f6r k\u00e4llard\u00f6rren \u2013 tvekande. \u201d \u2026 \u00c4r du beredd?\u201d Hon nickade \u2013 och s\u00e5g and\u00e4ktigt p\u00e5 n\u00e4r Gloria l\u00e5ste upp det kraftiga h\u00e4ngl\u00e5set. Den smala tr\u00e4d\u00f6rren sv\u00e4ngde upp med ett knarrande. Fr\u00e5n det svarta gapande trappdjupet steg ett morrande: gutturalt och dovt som fr\u00e5n en missn\u00f6jd strupe. Ett odjurs brustna st\u00e4mma. Och de b\u00e5da kvinnorna r\u00f6s till i sommarv\u00e4rmen.<\/p>\n

De var som om de r\u00f6rde sig mot n\u00e5got som med hela sitt v\u00e4sen besmittat sin omgivning. Som om luften de andades var m\u00e4ttat av dess djuriska och blodt\u00f6rstiga ande. Ju n\u00e4rmare de kom husets k\u00e4llarv\u00e5ning desto kallare blev det och deras bara armar knottrade sig. Det var en brant tr\u00e4trappa, kl\u00e4dd i r\u00f6tt halkskydd. De kala v\u00e4ggarna lystes upp av en ensam lampa. N\u00e4r de klev ut p\u00e5 k\u00e4llargolvet kunde de k\u00e4nna n\u00e4rvaron tydligt. De h\u00f6rde rosslande andetag.<\/p>\n

I en stor j\u00e4rnbur i mitten av rummet huserade en j\u00e4ttelik gr\u00e5brun varg. Den var s\u00e5 stor att den str\u00e4va p\u00e4lsen stack ut genom spj\u00e4lorna i \u00f6verdelen. Dess svarta gl\u00e4nsande \u00f6gon betraktade dem fr\u00e5n f\u00e4ngelset. Roya drog efter andan, r\u00f6rde sig varsamt mot djuret: \u201dVar hittade du den?\u201d Gloria h\u00f6ll tillbaka henne med handen. \u201dDen str\u00f6k omkring i skogarna vid bergen \u00f6sterut.\u201d Roya nickade och b\u00f6jde sig fram f\u00f6r att se b\u00e4ttre: \u201d\u00c4r det den?\u201d Det stora handjuret gl\u00e4fste till och kastade sig fram mot gallret. \u201dSe upp! St\u00e5 inte s\u00e5 n\u00e4ra, Roya. Du retar den.\u201d De b\u00e5da kvinnorna stod t\u00e4tt intill varandra och stirrade p\u00e5 besten. \u201dDet \u00e4r den. Jag \u00e4r s\u00e4ker.\u201d<\/p>\n

\u201dHur m\u00e5nga stackars ondsinta sj\u00e4lar har den tagit \u2026\u201d Gloria sl\u00e4ckte lampan och st\u00e4ngde d\u00f6rren bakom sig \u2013 l\u00e5ste omsorgsfullt. \u201dMen, nu \u00e4r den oskadliggjord Roya. Den kan inte g\u00f6ra mer skada nu. \u201dHur matar du den? Eller ska jag fr\u00e5ga med vad?\u201d De r\u00f6rde sig upp mot s\u00e4llskapsrummet \u2013 det hade b\u00f6rjat regna och tr\u00e4golvet nedanf\u00f6r f\u00f6nstret var m\u00f6rkt av v\u00e4ta. Skarpa vita blixtrar lyste upp rummet och fick skuggorna att f\u00f6rskr\u00e4ckt dra sig undan. \u201dSt\u00e4nger du f\u00f6nstret? Jag tror vi beh\u00f6ver n\u00e5got starkare.\u201d Gloria rotade i sk\u00e4nken, str\u00e4ckte sig l\u00e5ngt bak och fiskade fram en glasflaska. \u201dAh \u2026 vodka.\u201d<\/p>\n

\u201dSk\u00e5l f\u00f6r ett v\u00e4l utf\u00f6rt uppdrag.\u201d De b\u00e5da kvinnorna satt uppkrupna i soffan under en broderad bomullsfilt. De blickade ut mot ov\u00e4dret som br\u00e5kade med de regnv\u00e5ta rutorna \u2013 h\u00f6ll sina sm\u00e5 glas mot varandra och log. \u201dSk\u00e5l, Roya. Men \u2026 \u201d<\/p>\n

En v\u00e5ldsam bankning p\u00e5 ytterd\u00f6rren genomfor huset \u2013 br\u00f6t igenom blixtrar och muller, fick dem att sl\u00e5 ut vodkan ur glasen.<\/p>\n

\u201dDe \u00e4r h\u00e4r.\u201d<\/p>\n

N\u00e4r ytterd\u00f6rren gled upp m\u00f6ttes de av en f\u00f6runderlig syn. I skenet av en skarp blixt stod tre m\u00e4rkliga gestalter. \u201dV\u00e4lkomna. Ni kan f\u00f6lja med in i biblioteket.\u201d Gloria visade dem in i rummet, vars bokkl\u00e4dda v\u00e4ggar utgjorde navet i huset. De vilda barrtr\u00e4dens svarta skuggor bredde ut sig utanf\u00f6r rutorna \u2013 framf\u00f6r soffgruppen, i den \u00f6ppna spisen brann en liten eld. \u201dSl\u00e5 er ner, f\u00f6r all del. Vi har mycket att tala om.\u201d<\/p>\n

\u201dVad jag f\u00f6rst\u00e5r \u00e4r besten inf\u00e5ngad?\u201d En mycket l\u00e5ng och j\u00e4mnsmal man, vars kropp helt saknade utskjutande h\u00f6ftparti, tog till orda. Hans svarta sk\u00e4gg och h\u00e5r tycktes sv\u00e4lja det lilla snipiga ansiktet likt en yvig skog runt en gl\u00e4nta; med svarta pliriga \u00f6gon och h\u00f6jda buskiga bryn s\u00e5g han p\u00e5 Gloria: \u201dJa Lawrence, vargen \u00e4r f\u00e4ngslad. Och<\/em> det kommer aldrig h\u00e4nda igen, det kan jag bedyra.\u201d Han skakade p\u00e5 huvudet, missn\u00f6jd men \u00e4nd\u00e5 l\u00e4ttad: \u201dGott s\u00e5. L\u00e5t oss d\u00e5 best\u00e4mma vad som ska g\u00f6ras.\u201d<\/p>\n

En av de tre, en rundlagd hamsterliknande kvinna med slappa p\u00e5skinder, \u00f6gon som korinter och labialveck som djupa diken harklade sig: \u201dOm jag f\u00e5r s\u00e4ga n\u00e5got i fr\u00e5gan s\u00e5 tycker jag att vi ska d\u00f6da den.\u201d De andra skruvade p\u00e5 sig, n\u00e5gon svor. Gloria v\u00e4nde sig tv\u00e4rt mot Sabina. \u201dD\u00f6da den? Verkligen? Och alla dessa sj\u00e4lar som djuret slukat? L\u00e5t mig p\u00e5minna dig om, k\u00e4ra Sabina. Det var du<\/em> som kom med id\u00e9n att skapa monstret. \u201dS\u00e5, s\u00e5 nu lugnar vi oss.\u201d Roya h\u00f6ll upp handen och v\u00e4nde sig mot den tredje g\u00e4sten: som hittills suttit tyst, som i djup begrundan. \u201dHur ser ni p\u00e5 saken, k\u00e4ra Henry?\u201d Den tilltalade ryckte till, sp\u00e4rrade upp de stora runda \u00f6gonen och formade den lilla munnen till ett o. \u201dOooo \u2026 jag? Jag funderar. \u00c5 det djupaste. Vi kan inte d\u00f6da den, det vore ett helger\u00e5n. Ett \u00f6vergrepp mot sj\u00e4lva skapelsen och de stackars m\u00e4nniskor som nu blivit ett med dess djurande.\u201d Han str\u00f6k med handen \u00f6ver de bruna byxbenen och suckade: \u201dMen. Vi kan inte ha den insp\u00e4rrad i din k\u00e4llare f\u00f6r evigt, Gloria. Ska vi sl\u00e4ppa ut den \u2026 n\u00e5gon annanstans?\u201d De andra drog samst\u00e4mmigt efter andan. \u201dSl\u00e4ppa ut den? S\u00e5 att den kan f\u00f6rg\u00f6ra och sprida skr\u00e4ck \u00e5ter igen? Jag trodde det var det vi ville undvika? Nej, Henry. Nu f\u00e5r du nog f\u00f6rklara dig.\u201d Lawrence l\u00e5ngsmala kropp tycktes dras ut ytterligare i rena f\u00f6rskr\u00e4ckelsen. Det svartburriga huvudet r\u00f6rde sig som en darrande buske p\u00e5 hans magra hals. \u201dVad tycker ni vi ska g\u00f6ra d\u00e5? Har vi n\u00e5got val?\u201d Henry s\u00e5g uppgivet mot Roya, som st\u00e4llde sig upp och gick fram till eldstaden. Fr\u00e5n husets djup kunde vargens ylande anas \u2013 alltmedan \u00e5skov\u00e4drets ljusspel drog \u00f6ver huset. \u201dJag har ett f\u00f6rslag, mina v\u00e4nner. Men ni kommer inte att gilla det.\u201d<\/p>\n

Det lilla brokiga s\u00e4llskapet sa adj\u00f6 till Gloria och Roya och f\u00f6rsvann l\u00e4ngs med den sandiga stigen, ut i natten. Deras uppr\u00f6rda d\u00e4mpade r\u00f6ster blev svagare och svagare innan de slukades helt av sanddynerna. Ov\u00e4dret hade bedarrat och havet bl\u00e4nkte nu i m\u00e5nskenet. \u201dSka vi s\u00e4tta ig\u00e5ng?\u201d Roya v\u00e4nde sig mot Gloria, som s\u00e5g upp mot henne med beslutsam blick: \u201dJa. Det \u00e4r v\u00e4l lika bra. Men f\u00f6rst ska vi ha pannkakor.\u201d<\/p>\n

De b\u00e5da kvinnorna satt i k\u00f6ket, p\u00e5 var sin sida om det lilla tr\u00e4bordet \u2013 som huserade en glasvas med \u00e4ngsblommor, fat med h\u00e4rligt gula pannkakor, gr\u00e4dde och hallonsylt. \u201dTa f\u00f6r dig Roya. Vi har ett h\u00e5rt arbete framf\u00f6r oss.\u201d Det kalla gryningsljuset f\u00f6ll p\u00e5 deras bleka tr\u00f6tta ansikten: \u201dVi f\u00e5r sova sen. Kommer du klara det?\u201d Gloria tittade p\u00e5 sin v\u00e4n med matt blick. Fr\u00e5n den st\u00e4ngda k\u00e4llard\u00f6rren h\u00f6rdes den hungriga vargens allt mer desperata gnyenden. \u201dJag klarar det.\u201d<\/p>\n

P\u00e5 bara f\u00f6tter tog de sig nerf\u00f6r den branta trappan mot odjuret. Mot skapelsen: den vars syfte hade varit att sluka alla de f\u00f6rtappades svarta sj\u00e4lar, alla de som spred ondska och m\u00f6rker i landet. Framf\u00f6rallt de som dragits med av Tron, den som tvingade kvinnorna till lydnad och underkastelse. Den raggiga hanvargen hade dock urskillningsl\u00f6st och alltmer mordlystet svalt m\u00e4nniskor, onda som goda. Barn som kvinnor. Och nu ruvade den i sitt f\u00e4ngelse: t\u00f6rstande efter mer.<\/p>\n

F\u00f6rtrollningen hade blivit en f\u00f6rbannelse.<\/p>\n

De gick systematisk till v\u00e4ga. Med noggrann precision r\u00f6rde de sig runt buren, m\u00e4ssande med invanda r\u00f6relser. Vargen skrek i sm\u00e4rta: \u00f6msom med djurets hesa l\u00e4ten \u00f6msom med m\u00e4nskliga sk\u00e4rande skrik. Kvinnorna f\u00f6rde sina h\u00e4nder n\u00e4ra j\u00e4rnspj\u00e4lorna, k\u00e4nde den str\u00e4va p\u00e4lsen mot sina fingertoppar. De abnormt l\u00e5nga djurbenen r\u00f6rde sig ryckigt, de svarta blanka \u00f6gonen rullade i sina h\u00e5lor. Fr\u00e5n djupet av dess strupe h\u00f6rdes de d\u00f6da m\u00e4nniskosj\u00e4larnas \u00e5ngestrop. M\u00e4ssandet blev intensivare. Skriken allt h\u00f6gre. Glorias hj\u00e4rtas slog s\u00e5 h\u00e5rt att det tycktes spr\u00e4nga br\u00f6stkorgen. Royas ansikte var v\u00e5tt av t\u00e5rar och svett; djurets stinkande urin och spillning blandades med doften av blod och dammig k\u00e4llare.<\/p>\n

S\u00e5 br\u00f6t ett skrik igenom, ett ilande tjut som tycktes spr\u00e4nga trumhinnor och sk\u00e4ra kvinnornas hj\u00e4rnor itu. S\u00e5 blev allt stilla. Och utspridda p\u00e5 golvet i det kvadratiska k\u00e4llarrummet l\u00e5g kropparna av alla de m\u00e4nniskor besten \u00e4tit. Som om deras v\u00e4rddjur spottat ut dem igen.<\/p>\n

De var nakna och blodiga. Men de andades. De var vid liv. Och med en handr\u00f6relse fr\u00e5n Roya fick de kraft. Med en svepande gest st\u00e4llde de sig alla upp och marscherade uppf\u00f6r trappan och ut ur huset. Ut i morgonljuset.<\/p>\n

Vargen l\u00e5g oskadliggjord och tom med slutna \u00f6gon. Dess makt var tillsynes bruten. Och l\u00e4ngs med stranden n\u00e5gonstans vandrade kvinnor, barn och m\u00e4n: som i trans.<\/p>\n

\u201dRoya? \u00c4r du vaken? Klockan \u00e4r \u00f6ver tv\u00e5 och jag har dukat till lunch ute p\u00e5 terrassen.\u201d Gloria b\u00f6jde sig \u00f6ver den sovande, la f\u00f6rsiktigt handen p\u00e5 Royas axel: \u201dAllt \u00e4r st\u00e4dat i k\u00e4llaren. Vargen har f\u00e5tt mat. Han sover.\u201d Roya slog motvilligt upp \u00f6gonen, tr\u00f6ttheten l\u00e5g kvar i kroppen och s\u00f6mnen ville h\u00e5lla henne kvar i sitt grepp. \u201dMmmm \u2026 f\u00e5r man vin till maten? Och efterr\u00e4tt?\u201d Gloria skrattade till och log mot henne: \u201dDet blir grillad fisk och t\u00e5rta sen \u2026 och ja, vin g\u00e5r bra. Solen lyser alldeles ljuvligt \u00f6ver havet. Kommer du ner?\u201d<\/p>\n

Utanf\u00f6r huset bredde allt det vackra ut sig. Hav, himmel, sk\u00f6na vindar och m\u00e5sarnas skri. Roya kisade mot solen. \u201dS\u00e5. S\u00e4g mig, Gloria. Vi lyckades va? Tror du resten av s\u00e4llskapet kommer vara n\u00f6jda? Vad g\u00f6r vi med alla dessa m\u00e4nniskor? De som nu vandrar omkring blodiga och nakna? F\u00f6rvirrade.\u201d Gloria h\u00e4llde upp av det vita vinet. \u201dDet ordnar sig. De kommer att \u00e5terh\u00e4mta sig. Just nu \u00e4r det viktigast att vi f\u00f6rl\u00f6st dem. Och att vi avgjort vargens \u00f6de.\u201d<\/p>\n

Den vita gr\u00e4ddt\u00e5rtan s\u00e4ckade ihop i solen och det vita vinet blev ljummet i glasen. \u201dDet var Sabinas id\u00e9.\u201d Gloria bet av en jordgubbe. \u201dVargen menar du?\u201d Roya blundade mot solen, nj\u00f6t av stillheten p\u00e5 terrassen. \u201dJa. Det h\u00e4r landet \u00e4r p\u00e5 v\u00e4g att strypa sig sj\u00e4lv. Och vi kan inte hejda n\u00e5got alls. Det \u00e4r f\u00f6r sent.\u201d<\/p>\n

S\u00e5 h\u00f6rdes r\u00f6ster. M\u00f6rka mansr\u00f6ster. Och lugnet var f\u00f6rbi.<\/p>\n

\u201dGloria? \u00c4r det ni? Vi har en arrestorder.\u201d De tv\u00e5 poliserna stod t\u00e4tt ihop med h\u00e4ngande ansikten. Som om deras anletsdrag gl\u00f6mt gl\u00e4djens mimik och t\u00f6jts ut av f\u00f6r mycket leda och allvar. \u201dN\u00e5?\u201d Den ena av dem, den l\u00e4ngre och kraftigare, tog ett steg fram\u00e5t och la handen p\u00e5 sitt h\u00f6lster. \u201dDet \u00e4r jag som \u00e4r Gloria.\u201d Gloria st\u00e4llde sig upp och h\u00f6jde hakan. \u201dVad \u00e4r jag anklagad f\u00f6r?\u201d Roya gjorde en ansats att st\u00e4lla sig upp men h\u00f6lls tillbaka av Glorias utstr\u00e4ckta hand. \u201dVad exakt \u00e4r mitt brott? Varf\u00f6r kommer ni till mitt hem och arresterar mig?\u201d \u201dVi har f\u00e5tt in flera anm\u00e4lningar. Ni t\u00e4cker inte era huvuden, ni har fester till sent in p\u00e5 natten. Det \u00e4r n\u00e5got som p\u00e5g\u00e5r h\u00e4r. Det \u00e4r helt klart. Ni f\u00e5r f\u00f6lja med till polisstationen b\u00e5da tv\u00e5. Du d\u00e4r. Du f\u00f6ljer inte heller landets lagar.\u201d Den kortare av m\u00e4nnen pekade p\u00e5 Roya. N\u00e4r hon tittade noga efter kunde hon se att de tv\u00e5, som sett s\u00e5 lika ut i sin barskhet, nu \u00e5tskilde sig genom sm\u00e5 skillnader. F\u00e5 f\u00f6r all del, men de fanns d\u00e4r. Hon st\u00e4llde sig upp. Gick utan r\u00e4dsla fram till de tv\u00e5 polism\u00e4nnen. \u201dNi kallar er m\u00e4n? F\u00f6r mig \u00e4r ni inget annat \u00e4n r\u00e5ttor.\u201d N\u00e4r hon h\u00f6ll upp handen mot de tv\u00e5, svepande som hon drog \u00f6ver dem med en osynlig spatel, backade de snubblande p\u00e5 g\u00e5ngen \u2013 det fanns n\u00e5got l\u00f6jev\u00e4ckande \u00f6ver deras uppsyn. Och Roya skrattade roat medan de allt snabbare f\u00f6rsvann ner mot havet. \u201dRoya \u2026 de kommer att komma tillbaka. Om inte idag. S\u00e5 en annan dag. Och om inte en annan dag s\u00e5 \u2026 vad jag vill s\u00e4ga \u00e4r att jag inte kan leva under denna stress. \u201d\u00c4sch, Gloria. Om de kommer tillbaka s\u00e5 ser vi till att de ger sig av igen. Ska vi bada?\u201d<\/p>\n

De l\u00e5g utstr\u00e4ckta i sanden. L\u00e4t solen omfamna de bara lemmarna. Roya log mot himlen \u2013 hennes ljusa h\u00e5r l\u00e5g som guld runt det vackra ansiktet. Vinet hon druckit, v\u00e4rmen och de s\u00f6vande havsljuden gjorde henne d\u00e5sig. \u201dVi kommer att klara oss, Gloria. Allt kommer att bli bra. L\u00e5t det som sker ske. Sl\u00e4pp p\u00e5 all kontroll. Vi kan inte f\u00f6r\u00e4ndra andra. Men vi kan undvika dem.\u201d Gloria v\u00e4nde sig mot henne, kisade och h\u00f6ll upp handen i skydd mot solen. \u201dJag tycker att det \u00e4r sv\u00e5rt.\u201d \u201dVad\u00e5? Att sl\u00e4ppa kontrollen?\u201d Roya st\u00e4llde sig upp, gick fram till vattnet och vadade en bit ut. \u201dDet \u00e4r som om jag m\u00e5ste styra livet. Som om jag m\u00e5ste forcera allt. Tvinga det att vara gott mot mig \u2026 mot alla.\u201d Hon hade satt sig upp och betraktade Roya d\u00e4r hon stod i vattnet med horisonten framf\u00f6r sig. Den \u00f6de stranden str\u00e4ckte ut sig \u00e5t v\u00e4ster och \u00f6ster \u2013 f\u00f6rsvann i ett pastelldis i fj\u00e4rran. Havet drog sig tillbaka i suckar och blodet i hennes kvinnokropp f\u00f6ljde dess rytm \u2013 som om hon var vattnet.<\/p>\n

\u201dOm du slutar med det s\u00e5 kommer livet \u00f6ppna upp sig f\u00f6r dig. N\u00e4rma sig dig. Och n\u00e4r du \u00e4r fri s\u00e5 kommer du dra till dig det goda \u2026 t\u00e4nker du p\u00e5 honom?\u201d Roya doppade sig snabbt och satte sig \u00e5ter bredvid sin v\u00e4n. Vattnet droppade ner p\u00e5 handduken. \u201dJa. Han l\u00e4mnade mig Roya. Han l\u00e4mnade mig. Det \u00e4r l\u00e4nge sen nu. \u00c4r det inte m\u00e4rkligt. Dessa \u00e5r. \u00c4nd\u00e5. Det \u00e4r som om jag inte kan sl\u00e4ppa \u2026 det g\u00e5r inte. Det var som att klippa av n\u00e5got friskt, n\u00e5got underbart \u2013 n\u00e5got ljuvligt och sl\u00e4ppa det. Som om det inte betydde n\u00e5got. Som om v\u00e5r k\u00e4rlek \u2026 som om den var skr\u00e4p.\u201d Roya la sin v\u00e5ta arm om Glorias solvarma rygg. S\u00e5 satt de och s\u00e5g ut \u00f6ver havet. Alltmedan solen r\u00f6rde sig ner mot sin vila.<\/p>\n

N\u00e4r kv\u00e4llen kom satt de uppkrupna i soffan, upptagna med varsin bok. Augustim\u00f6rkret f\u00f6ll fort och barrskogen susade utanf\u00f6r det \u00f6ppna f\u00f6nstret. Inget beh\u00f6vde s\u00e4gas. Vargen sov n\u00f6jd i sin bur i k\u00e4llaren och framf\u00f6r de b\u00e5da p\u00e5 bordet stod en bricka med te och nybakat br\u00f6d. Ute i landet led m\u00e4nniskorna. Kvinnorna begr\u00e4t sina \u00f6den. Men h\u00e4r i huset r\u00e5dde en m\u00e4rklig frid \u2013 sj\u00e4lva stormens \u00f6ga.<\/p>\n

Ingen av dem m\u00e4rkte n\u00e4r den raggiga monstru\u00f6st formade vargen tyst gled in i rummet. De satt b\u00e5da med ryggen mot d\u00f6rren \u2013 f\u00f6rsjunkna i sin l\u00e4sning och i sina tankar. Gloria kunde inte sl\u00e4ppa tanken p\u00e5 den k\u00e4rlek hon f\u00f6rlorat. Boken hon l\u00e4ste blev d\u00e4rf\u00f6r liggande ol\u00e4st i kn\u00e4t medan hennes blick ideligen for ut mot m\u00f6rkret och stj\u00e4rnorna. Roya l\u00e4ste Goethes Faust<\/em>, med stor f\u00f6rsiktighet d\u00e5 den tillh\u00f6rde Glorias dyrbara boksamling, och l\u00e4t l\u00e4pparna tyst forma slutorden:<\/p>\n

Vad \u00e4r det sinnliga? Bildspr\u00e5k och h\u00e4gring:
\n<\/em>men det osinnliga, sanning som f\u00e4gring:
\n<\/em>det \u00f6versinnliga, fullgjort dess bud:
\n<\/em>det evigt kvinnliga, drar oss till Gud.<\/em><\/p>\n

N\u00e4r vargen kastade sig \u00f6ver de tv\u00e5 v\u00e4rnl\u00f6sa kvinnorna och slet deras mjuka kroppar i stycken intr\u00e4ffade n\u00e5got egendomligt. Men innan det underliga tog ton s\u00e5 dog Gloria och Roya. De m\u00f6tte d\u00f6den \u2013 brutalt och utan f\u00f6rskoning. Blodet fr\u00e5n de b\u00e5da rann i r\u00e4nnilar \u00f6ver det sneda tr\u00e4golvet \u2013 samlades i m\u00f6rka v\u00e5ta p\u00f6lar. Royas l\u00e5nga blonda h\u00e5r klistrade r\u00f6tt fast mot den uppfl\u00e4kta strupen. Ja \u2013 de slaktades och f\u00f6rd\u00e4rvades. Av skapelsen som rymt sitt f\u00e4ngelse.<\/p>\n

Men s\u00e5 blev d\u00e4r tyst. Tyst och tomt. I vargen bodde nu tv\u00e5 kvinnosj\u00e4lar. Och n\u00e4r odjuret drog vidare l\u00e4ngs med str\u00e4nderna, med sin blodiga k\u00e4ft halv\u00f6ppen, lyste fullm\u00e5nen starkt.<\/p>\n","protected":false},"excerpt":{"rendered":"

H\u00e4r kommer ett l\u00e4stips: novellen G\u00e5van av Sofia Stensg\u00e5rd, l\u00e4rare\u00a0i svenska, historia och kultur- och id\u00e9historia samt biblioteksansvarig p\u00e5 Europaskolan Str\u00e4ngn\u00e4s. Sofia \u00e4r ordf\u00f6rande i skrivs\u00e4llskapet Scriptorium,\u00a0som \u00e4r en av skolans f\u00f6reningar. Med denna novell hoppas hon kunna inspirera dig som elev till eget skrivande. Vill du veta mer om Scriptorium och kanske bli medlem?\u00a0P\u00e5 […]<\/p>\n","protected":false},"author":1,"featured_media":12617,"comment_status":"closed","ping_status":"closed","sticky":false,"template":"","format":"standard","meta":{"footnotes":""},"categories":[4],"tags":[],"class_list":["post-12614","post","type-post","status-publish","format-standard","has-post-thumbnail","hentry","category-boktipset"],"blocksy_meta":[],"rttpg_featured_image_url":{"full":["https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-content\/uploads\/sites\/2\/2022\/02\/Wolfie.jpg",1280,1024,false],"landscape":["https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-content\/uploads\/sites\/2\/2022\/02\/Wolfie.jpg",1280,1024,false],"portraits":["https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-content\/uploads\/sites\/2\/2022\/02\/Wolfie.jpg",1280,1024,false],"thumbnail":["https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-content\/uploads\/sites\/2\/2022\/02\/Wolfie-188x150.jpg",188,150,true],"medium":["https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-content\/uploads\/sites\/2\/2022\/02\/Wolfie-375x300.jpg",375,300,true],"large":["https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-content\/uploads\/sites\/2\/2022\/02\/Wolfie-1024x819.jpg",1024,819,true],"1536x1536":["https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-content\/uploads\/sites\/2\/2022\/02\/Wolfie.jpg",1280,1024,false],"2048x2048":["https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-content\/uploads\/sites\/2\/2022\/02\/Wolfie.jpg",1280,1024,false],"sow-carousel-default":["https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-content\/uploads\/sites\/2\/2022\/02\/Wolfie-272x182.jpg",272,182,true]},"rttpg_author":{"display_name":"admin","author_link":"https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/author\/admin\/"},"rttpg_comment":0,"rttpg_category":"L\u00e4s- och boktips!<\/a>","rttpg_excerpt":"H\u00e4r kommer ett l\u00e4stips: novellen G\u00e5van av Sofia Stensg\u00e5rd, l\u00e4rare\u00a0i svenska, historia och kultur- och id\u00e9historia samt biblioteksansvarig p\u00e5 Europaskolan Str\u00e4ngn\u00e4s. Sofia \u00e4r ordf\u00f6rande i skrivs\u00e4llskapet Scriptorium,\u00a0som \u00e4r en av skolans f\u00f6reningar. Med denna novell hoppas hon kunna inspirera dig som elev till eget skrivande. Vill du veta mer om Scriptorium och kanske bli medlem?\u00a0P\u00e5…","_links":{"self":[{"href":"https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/12614","targetHints":{"allow":["GET"]}}],"collection":[{"href":"https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-json\/wp\/v2\/posts"}],"about":[{"href":"https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-json\/wp\/v2\/types\/post"}],"author":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-json\/wp\/v2\/users\/1"}],"replies":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-json\/wp\/v2\/comments?post=12614"}],"version-history":[{"count":0,"href":"https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-json\/wp\/v2\/posts\/12614\/revisions"}],"wp:featuredmedia":[{"embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-json\/wp\/v2\/media\/12617"}],"wp:attachment":[{"href":"https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-json\/wp\/v2\/media?parent=12614"}],"wp:term":[{"taxonomy":"category","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-json\/wp\/v2\/categories?post=12614"},{"taxonomy":"post_tag","embeddable":true,"href":"https:\/\/www.europaskolan.se\/strangnas\/wp-json\/wp\/v2\/tags?post=12614"}],"curies":[{"name":"wp","href":"https:\/\/api.w.org\/{rel}","templated":true}]}}