Att läsa poesi är inte alls som att läsa epik, det tror jag de allra flesta kan vara överens om. För mig personligen söker jag alltid något i min diktläsning: en tröst, en vila, ett gensvar. Ett igenkännande. Jag söker i orden efter något jag kan luta mig emot. Poesin blir som terapi, som en religion – en själavårdare i svåra tider. Ibland har jag funnit min tröst hos Thomas Tranströmers diktvärld, ibland i Edith Södergrans. Och nu, nu finner jag den i Louise Glücks poesi. I Glücks diktsamling Vild iris, hennes debut ifrån 1992, stiger jag in i en trädgård full av blommor och träd. Diktjagen, ja det finns flera, svävar liksom över allt som dels en allvetande Gud, dels som en röst som liksom stiger ut myllan – ur det som växer ur jorden. Kanske är den själva jorden, det jordiska. Där finns också en människoröst. Dessa röster talar, men de kommunicerar inte. De förblir åtskilda och ensamma i sin egen sfär. Vi människor söker ofta en röst att lyssna till, en som tycks ha alla svar, eller som åtminstone ställer de svåra frågorna: om livet och om döden. Kanske är det därför poesin så starkt tilltalar så många, där finns ofta en röst att lyssna till. Som kan tolka det svårgripbara, och kanske ibland skingra dunklet. Glück skriver:
När jag vaknade befann jag mig i en skog. Mörkret
tycktes naturligt, himlen mellan tallarna
tung med många ljus.
Jag visste inget; det enda jag förmådde var att se.
Och medan jag såg slocknade alla himlens ljus
tills endast ett återstod, en eld
som brann bakom de svala trädkronorna.
Sedan gick det inte längre
att stirra mot himlen, utan att förintas.
Finns det själar som behöver dödens närvaro, som jag själv kräver skydd?
Jag tror att om jag talar länge nog
kommer jag att kunna besvara den frågan. Jag kommer
se vad än det är som de ser, en stege som leder
upp genom trädkronorna, se vad
som manar dem att byta bort sina liv –
Tänk så mycket jag redan förstår.
Jag vaknade okunnig i en skog.
För bara ett ögonblick sedan visste jag inte att min röst,
om jag ens fått någon,
skulle vara så fylld av sorg; mina meningar
som knutna av skrik.
Jag visste inte ens att det var sorg jag kände
tills orden fanns hos mig, tills jag märkte
att regnet strömmade från mig.
Treblad
Vi människor är så sårbara, fast ofta med stora egon som vill ta plats. Kanske lite som vissa av de blommor som Glück skriver om i sina dikter. Det är ingen paradisträdgård som träder fram i hennes värld, det är en hård plats. Det vackra glimmar till men det finns alltid en stark underliggande känsla av det förgängligas flyktighet. Vi förbereder jorden, vi sår. Det spirar, växer sig starkare – står i full blom. Men strax träder nedbrytningen in, bit för bit. Förmultnandet, döden. Vi lever och vi dör. Åtskilda men sammanlänkade. Vi är men vi är också alltid i förvandling. Så fort vi föds drivs vi oåterkalleligt mot livets höst.
Din röst är försvunnen; jag hör dig knappt.
Din stjärnströdda röst är endast en skugga nu
och jorden förmörkad igen
Efter ditt hjärtas stora växlingar. (…)
Vesper
Det allvetande diktjaget, en slags gudaröst, talar till människan. Försöker att få den att förstå. Som i dikten Midsommar: ”Hur ska jag kunna hjälpa er när ni allesammans önskar er olika saker – solljus och skugga, fuktigt mörker, torr hetta – Lyssna på er själva när ni strider med varandra – .” Rösten manar till eftertanke. Det finns dock en ljus ton som liksom skimrar över Glücks trädgård, likt dagg. Döden är inte skrämmande. Den är naturlig och på sätt och vis vacker. Det finns ett efter, någonting mer som väntar oss. I titeldikten Vild iris skriver hon:
Vid slutet av mitt lidande
fanns en dörr.
Hör mig nu: jag minns det ni kallar
för döden.
(…)
Du som inte minns
övergången från den andra världen,
till dig vill jag säga att jag kunde tala igen: vad som än
återvänder från glömskan återvänder
för att finna en röst:
från mitt livs mittpunkt steg
en väldig kaskad, djupblå
skuggor över azurfärgat havsvatten.
Louise Glück (1943–) tilldelades i år, 2020, nobelpriset i litteratur.
Sofia Stensgård,
lärare i svenska, historia och kultur- och idéhistoria samt biblioteksansvarig
