Aktuellt >

Gilgamesheposet

Längst ner i södra Mesopotamien, vid Persiska viken i dagens Irak, låg landet Sumer. I detta mytomspunna land, i staden Uruk, härskade för ungefär 4 700 år sedan en kung vid namn Gilgamesh; han regerade enligt den sumeriska kungalängden i hela 126 år. Det sades att denna man återupprättade den fantastiska tid som rådde innan den stora Floden, att han
– Gilgamesh – tog hjälp av de sju vise Apkallu att bygga upp landet igen.

Floden: ingen annan myt har så tydligt och med en sådan kraft förmedlats till oss i dag. Berättelserna om denna katastrof finns representerad i myter över hela världen och vittnar om en världsomfattande förödelse av obeskrivliga mått. Många mesopotamiska källor (och andra i till exempel Mesoamerika) berättar om att det före Floden fanns högt stående riken och städer som vida överträffade de som följde efter. Att det alltså skulle ha funnits civilisationer som stod över de gamla högkulturerna kring floderna Nilen, Eufrat och Tigris och Indus – de som så plötsligt (som ifrån ingenstans) växte fram kring 3000-talet f.Kr. Enligt myten så fanns det halvgudar, Apkallu, som bevarade kunskap från tiden före Floden. Dessa Apkallu, som ibland framställs som fiskmän och ibland som örnmän, introducerade den urgamla visdomen till de överlevande släkterna. De som bodde längs med floderna.

Gilgamesh, denna en av de första kungarna som reste sig upp efter katastrofen, agerar huvudperson i det flera tusen år gamla Gilgamesheposet (som egentligen heter Han som såg djupet, efter den första raden i texten) och vars inledning kommer med uppmaningen: ”Lyft upp tavlan av lapis lazuli, läs berättelsen om den man, Gilgamesh, som gick igenom alla lidanden.” Vad är det då för lidanden kung Gilgamesh genomgår? Vad är det som utgör själva intrigen i detta första kända skönlitterära verk? Jag inleder svaret på denna fråga med att ge er början på eposet:

Han som såg Djupet, jordens grund,
han erfor allt, förstod allt.
Gilgamesh, som såg Djupet, jordens grund,
han erfor allt, förstod allt.
Han utforskade världens alla fyra hörn.
Han fick fulländad kunskap om allt som finns.
Han skådade hemligheten, uppenbarade det dolda.
Han bevarade berättelsen om tiden före Floden
för eftervärlden.

Gilgamesh framställs i början av berättelsen som en synnerligen illa omtyckt ung kung i staden Uruk: han är självupptagen och ofta hänsynslös. Han ställer sig över stadens unga män och vinner över dem i alla tävlingar och spel; de unga kvinnorna tvingas också tillbringa sin bröllopsnatt med Gilgamesh. I alla kraftmätningar är han ”störst, bäst och vackrast”. Till slut tröttnar folket på hans ungtuppsfasoner och ber till gudarna om hjälp. Gudinnan Aruru och himmelsguden Anu skapar Enkidu, en slags ursprungsmänniska och dubbelgångare till Gilgamesh, som ska hjälpa Uruks befolkning. Enkidu är sprungen ur vildmarken, en vilde som lever utan mänsklig kontakt. Han är den ende som kan mäta sig med Gilgamesh och den ende som kan stilla kungens framfart och göra honom ödmjuk.

Glädjeflickan Shamash får, genom sin kärlekskonst, Enkidu att lämna vildmarken och möta Uruk och civilisationen som människa. Han ändrar ödet, blir Gilgameshs vän och de två kommer att ge sig ut i världen tillsammans. De båda vännerna begår dock svåra synder: de dödar Himmelstjuren och senare Humbaba, Cederskogens väktare. Gudarna bestämmer sig för att straffa de unga männen och låter Enkidu dö. Gilgamesh förgås nu av sorg och dödsskräck och påbörjar en resa för att finna evigt liv.

Enkidu, min kamrat, den fritt galopperande vildåsnan
bergens åsna, stäppernas panter,
tillsammans klättrade vi upp till bergens topp,
tillsammans dödade vi Himmelstjuren,
besegrade Humbaba i Cederskogen,
dödade lejon i bergspasset.
Min kamrat, som jag älskade mycket,
Enkidu, som gick vid min sida genom lidanden,
människans öde nådde honom.
Sex dagar och sju nätter begrät jag honom,
jag tillät inte honom att begravas
förrän en mask kröp ut från hans näsa.
Jag skrämdes inför döden och vandrade på stäppen.

Sökandet för honom till Utnapishtin, som överlevt den stora Floden och av gudarna fått evigt liv. En lång svår vandring tar vid. Gilgamesh kommer så slutligen fram till Mashuberget, som vaktas av fruktansvärda skorpionvarelser – vars blickar kan döda. De låter honom dock passera och han tar sig genom en tunnel i berget i totalt mörker. På andra sidan uppenbarar sig en överjordiskt vacker juvelträdgård. Så småningom möter han så Utnapishtin som berättar om Floden, om att gudarna hade bestämt att förgöra människorna men att Ea (vishetens gud) förvarnat Utnapishtin och rått honom att bygga en båt – för att rädda sig och sin familj undan vattnet. Gilgamesh får också veta gudarnas hemligheter: hur man når evigt liv. Men gång på gång misslyckas han med sina försök att ta sig an de utmaningar Utnapishtin delger honom. Den gamle är tålmodig och ser Gilgameshs desperation. Han ger honom en sista hemlighet: på botten av den kosmiska oceanen Apsu finns Livets växt som kan ge evigt liv. Men också detta misslyckas Gilgamesh med och i sorg vandrar han vidare på jakt efter svar.

Efter många svåra äventyr når han Underjorden, där träffar han sin vän Enkidu och Gilgameshs hjärta får ro inför insikten att vi alla måste acceptera vårt öde och vår dödlighet.

När gudarnas skapade mänskligheten,
stiftade de döden till människornas öde.
Vad har du ansträngt dig för? Vad har du uppnått?
Du har bara tröttat ut dig genom brist på sömn,
du har bara fyllt dig själv med sorg.
Du har bara låtit den sista dagen komma närmare dig.
Människans berömmelse är skör som vassen.
Den sköne unge mannen, den vackra unga kvinnan
döden tar dem när livet är som bäst.
Ingen ser döden,
ingen skådar dödens ansikte,
ingen hör dödens röst.
Den besinningslösa döden hugger ner mänskligheten.
Ibland bygger vi ett tempel,
ibland gör vi en boning.
Men när bröderna ärver det, delar de upp det.
Ibland råder splittring i landet,
men sedan stiger floden och sköljer allting bort.
Trollsländorna flyger snabbt över floden.
De lyfter sina ansikten mot solen.
Plötsligt finns där ingenting.
Den sovande och döde liknar varandra.
Dödens bild kan inte tecknas
Ursprungsmänniskan fick inte gudarnas välsignelse.

Det är svårt att överskatta Gilgamesheposets betydelse för vår litterära berättartradition, dess påverkan på senare verk. Dess röst ljuder genom Homeros epos, genom Bibeln, genom arabernas Tusen och en natt och når så också in i vår eget moderna berättande. Gilgameshs sökande efter evigt liv, hans tillkortakommande som människa och hans kärlekssorg talar starkt till oss än i dag. Den esoteriska mystiken som genljuder de gamla mesopotamiska texterna lockar och gäckar – och som läsare förundras man över dessa mångtusenåriga verks kraft.

Sofia Stensgård, lärare i svenska, historia och idé- och kulturhistoria samt biblioteksansvarig