Allra längst ned i södra Argentina, i Eldslandet, ligger världens sydligaste stad: Ushuaia. De allra flesta har nog inte hört talas om denna lilla plats som ligger och skyggar vid Andernas snötäckta toppar. Men, nu förföll det sig så att det var just här som en av de märkligaste historier jag varit med om utspelade sig en sommar för länge sedan. Jag hade precis lyckats skilja mig från min fru, en neurotisk och komplicerad kvinna, och upprymd över min nyvunna frihet och över de pengar jag lyckats undanhålla hennes illvilliga advokat bestämde jag mig för att resa iväg några veckor. Jag hade varit överallt, tycktes det mig. I alla världsdelar. Dessutom hade åren med kvinnan gjort mig blasé och utmattad. Jag ville bli golvad av upplevelser, ville att naturen skulle uppfylla mig så till den grad att allt grått och grumligt inom mig blåstes ut – som genom ett kylslaget andetag på en alptopp. Jag ville resa till världens ände. Det var också dessa ord jag valde att skriva in i sökfältet på min dator: världens ände. Det var så jag fann Ushuaia.
Resan tog mig tre dygn och väl framme var jag övertygad: detta var verkligen en plats vid världens utkant. En liten rätt så brokig stad, vid en flikig mörkblå bukt omgiven av böljande vita bergstoppar, mötte mig. Någonstans söderut i fjärran, på andra sidan bergen, bredde Antarktis ut sig med sina isvidder. Själva staden gjorde mig besviken, den påminde om Nordkalottens karga och trista fiskestäder, att platsen en gång varit en fängelsekoloni byggd av fångarna själva förvånade mig inte. När jag uppsökte turistbyrån var jag mycket målmedveten: jag ville bo genuint. Mitt ute i naturen, gärna långt bort från bebyggelsen. ”En stuga att hyra? Eller ett rum?” Kvinnan bakom disken skakade bekymrat på huvudet. ”Seniõr, det är mitt i högsäsong. Det kommer att bli svårt, muy dificil, att hitta vad ni letar efter är jag rädd.” Hon muttrade för sig själv medan hon skrollade på sin dator. Så, vände hon sig om, sträckte sig så långt hon kunde utan att falla av stolen. Kvinnan drog fram en blå pärm och la den på bordet, det dammade lätt när hon med en trött suck öppnade den. ”Kanske …” sa hon tyst för sig själv. ”Där har vi honom. Japp, jag ska ringa ett samtal. Om ni har tur så kanske det ordnar sig.” Turistbyråkvinnan försvann in i ett avgränsande rum. Efter vad som kändes som en onaturligt lång tid kom hon tillbaka, med ett lättat leende i sitt väderbitna ansikte. ”Seniõr, jag har lyckats ordna ett boende. Jag vet inte om det är vad ni tänkt er, men med tanke på hur det är just nu …” Hon grimaserade lätt medan hon skrev ner alla uppgifter. ”Han heter Alejandro Messi. Han hyr ut ett rum i sitt hus. Frukost och middag ingår i priset. Mycket naturskönt … avlägset. Ni kommer att få vandra sista biten, hyr gärna en guide. Det händer att turister går bort sig uppe i bergen. Alejandro kommer att möta upp er vid Laguna Esmeralda. Blir det bra?”
De tog mig flera timmar att komma till sjön, som låg en bra bit upp i bergen. Den långa vandringen förde mig genom täta friska skogar, som tycktes mig sprungna ur en svunnen forntid, och över öppna fält med kala klipphällar där strida forsar for fram i skrevorna. Och runt omkring mig höjde sig Anderna majestätiskt – de snöklädda veckade topparna sköt upp som ringlande bombastiska urtidsdrakar mot den intensivt blå sommarhimlen. Solen värmde skönt men luften var hög och klar. Jag njöt av ensamheten och stillheten, mina lungor fylldes av renande dofter av kåda, barr och solvarma bergsblommor. Min blick fann en vila, en stillhet i allt det storslagna.
Laguna Esmeralda. Det är få platser som verkligen tagit andan ur mig, som fått mig att känna hur cellerna liksom rör sig och får nytt liv. Den syn som mötte mig fick mig att stanna upp mitt i steget och när jag såg ut över, den i det närmaste artificiellt turkosa, bergslagunen intogs jag av den skönaste och mest underbara känsla. Jag kom att tänka på Goethe och den unge Werthers naturupplevelser: i den stunden var jag Werther. Hade jag haft boken med mig hade jag läst en rad högt som en hyllning till eskapismen och naturens inneboende gudomlighet. För så var det: allt genomsyrades av en ande. Stark, självklar och bestående. En urande, som skulle överleva oss alla.
Så mötte jag då mannen som skulle få mig att inse att livet var mycket märkligare än jag någonsin kunnat föreställa mig. När jag kom ner till den södra stranden, där vi kommit överens om att mötas, var Alejandro redan där. På den steniga strandremsan stod en bjässe till man i 50–60-årsåldern, iklädd rutig skjorta med uppkavlade ärmar och kakishorts – jag tänkte att han måste vara en bra bit över två meter. Bredvid honom stod en jättelik grå hund med matt sträv päls och sorgsna mörka ögon. Paret harmonierade fint med de majestätiska omgivningarna; min kortvuxna uppenbarelse på 175 cm kändes mer främmande. När han slöt min hand i sin och jag mötte de där intensivt blå ögonen visste jag: det var något särskilt med den här mannen. Och jag blev genast ivrig att ta reda på vad.
Solen hade börjat sänka sig bortom bergstopparna när vi äntligen var framme vid Alejandros hus. Det gamla gulnande trähuset låg i en liten sänka omgiven av vackra lövträd. En porlande bäck rann förnöjsamt förbi mellan stammarna. Min gästgivare hade varit fåordig, ovan vid sällskap, men verkade varm och omtänksam. Han hade skällt på mig lite då han fann att jag vandrat upp till sjön utan guide. ”Då hade du tur, Jõhan! Vädret slår om snabbt här uppe, Anderna är som ett trotsigt barn. Från sol till snö på några minuter.” Annars hade vi mest pratat om södra Andernas växt- och djurliv. Vi hade fått syn på en örn och Alejandro hade stått länge med sin lilla kikare och följt den med blicken.
Huset visade sig vara litet men mycket trivsamt; den råa gulnade träsponten gav ett varmt intryck. I farstun fanns flera metspön upphängda på väggen och på gården hängde ett utspänt fiskenät. Gummistövlar och kraftiga kängor, passande en jätte, stod uppradade vid dörrmattan. Hinkar, i olika storlek och modell, bildade ett torn av bjärta färger. Det fanns en välorganiserad hand bakom det mesta. Medan jag packade upp och fann mig tillrätta ordnade Alejandro med middagen. En underbar kryddig doft spred sig i det lilla huset, som ruvade likt en livmoder bland Andernas spetsiga toppar. Och över oss höljde sig stjärnhimlen; och jag har varken förr eller senare sett så många stjärnor som i Eldslandet. De lysande punkterna låg inte en och en, sida vid sida, utan ett gytter av diamantglitter i lager på lager låg utspritt på himlavalvet.
Innan vi satte oss till bords för att äta kvällsmat infann sig ett lugn hos mig. Det var som om något skiftade, i tid och rum. Jag såg allt med en plötslig skärpa som tycktes mig helt ny, som om jag blickade ut igenom ett annat fönster; och bakom denna öppning fanns en helt annan molekyluppsättning. En annan ordning. Och som en kameleont anpassade jag mig, mina celler formaterade om sig.
Jag betraktade länge Alejandros böjda ryggtavla, medan han la in ved i den öppna spisen – på spiselkransen ovanför trängdes fotografier, småpryttlar och gamla buteljer med nedbrunna ljusstumpar. ”Ska du vandra? Är det därför du är här?” så sa han. ”Ja, precis. Jag behövde komma iväg hemifrån. Långt hemifrån. När man vandrar så går man ifrån sig själv på något sätt, eller man lämnar det som bör lämnas bakom sig”, sa jag. Alejandro muttrade något ohörbart och började skramla i köket. ”Du kan aldrig vandra ifrån dig själv, Jõhan. Tro mig … jag har vandrat med mig själv vid min sida i många år. Den jäveln hänger alltid med. På ett eller annat sätt.” Med ett leende dukade jag ut de tallrikar och bestick som låg framlagda på bordet.
Nu så här i efterhand så känns samtalet vi hade komprimerat och korthugget. Men vi måste naturligtvis ha pratat en del. Jag frågade bland annat om han hade haft många gäster där uppe på berget. Det var då han avbröt mig. Tvärt och med en otålighet, som om han gått och laddat inför något – som om han bara hade väntat på att få det ur sig. ”Sätt dig.”
”Mitt folk har bott här i bergen i tusentals år, Jõhan”. Alejandro tog en sked av den rykande köttsoppan och en klunk öl. ”Varsågod, nu äter vi”, sa han. ”Med åren har stammen tunnats ut, många flyttade in till städerna i norra Argentina under de svåra åren. Andra har tappat fotfästet helt och supit ihjäl sig. Nu är det bara jag kvar, vad jag vet.” Jag minns att jag liksom hamnade i någon slags stirrig tystnad, att jag tog in honom helt utan att avbryta. Som om hans djupa hesa röst, som säkert länge saknat lyssnare, konkurrerade ut minsta antydan till gensvar. ”Jag är den enda som bär på våra berättelser, som bär vår historia i sitt hjärta. Berättelser som traderats i tusentals år, som gått ifrån generation till generation likt en stafettpinne. Det är fantastiskt egentligen, att mitt folks ursprung hållits levande så länge. Vad kan vi bevara i dag? Vi har ingenting inom oss längre, vi bär inte vårt ursprung i hjärtat. Det är en ofantlig fattigdom som väntar oss. Vi är alla libélulas: dagsländor.” Han tvekade, såg ut genom fönstret och suckade: ”Men nu känns våra myter som en tyngd inom mig. Bergsandarna ropar på mig på nätterna, de säger att jag måste lämna kvar våra berättelser här på jorden innan jag går över till andra sidan. Det skrämmer mig … jag förstod sen att de skickat dig, Jõhan. Att du skulle hjälpa mig. Du måste föra allt vidare, skriva ner allt.” Alejandro höll kvar min blick och någonstans där i djupet av de märkligt ljusa ögonen fanns en sorg som bara finns hos den som vet att hon snart ska dö. Jag blev sittande tyst och begrundade det besynnerliga jag just fått höra. Såg ut mot stjärnhimlen, kände värmen ifrån elden. Den gamla hunden, som bredde ut sig som en jättelik grå tuvig matta framför brasan, gav mig en sömnig blick. Så la Alejandro sin stora varma hand över min på bordet. ”Jõhan … jag kan inte skriva. Eller mycket lite … jag … jag bjuder på allt. Du behöver inte betala för din vistelse här, om du hjälper mig. Sí?” Jag nickade sakta, hann tänka att jag inte skrivit något vettigt sedan gymnasiet och att det kanske skulle bli svårt att fånga Alejandros röst, att göra hans folk rättvisa. Den två meter långa bergsmannen log lättat, reste sig och la in mer ved i elden och hämtade några fler öl i köket. Han la fram en hög med papper och några pennor på bordet framför mig. Så började Alejandro berätta:
”Legenden säger att mitt folk kom ifrån en avlägsen plats bortom det stora havet i öster. Långa ljushyade män och kvinnor som färdades med båtar över den farliga oceanen. Vi kom ifrån en grönskande ö, gudarna hade varit givmilda och skänkt oss ett överflöd av gröda och fisk. Vackra tempel av cederträ och marmor, med inläggningar av lapiz lazuli och guld, skimrade i den värmande solen. Vi var lyckliga. Våra gudaberättelser täckte tempelväggarna, så vackra att grannfolken reste till vår ö för att se dem. Sen kom den … draken. Elddraken drog över skyn, förmörkade himlen. Åt upp solen och himlakropparna och jordarna slutade att ge oss föda. Fiskarna dog i haven. Lidandet varade i tre generationer. Så kom vattnet. Havet steg och ön försvann i djupet. De som kunde flydde i sina båtar. Berättelserna om denna färd har skildrats i generationer, i tusentals år har orden vandrat utan att tappa styrka. Vattnet svalde många liv och stormarna krossade de flesta av de små trä- och vassbåtarna till flis. Ur de dunkla djupen steg märkliga havsvidunder till ytan och slukade allt vad de kom åt. Här vid Andernas sydligaste utpost slog de sig ner, de män och kvinnor som överlevde överfärden. Mitt folk.” Alejandro betraktade min skrivande hand som snabbt for fram över det vita arket. ”Går det för fort? Hinner du med att skriva?” Jag nickade utan att släppa blicken från papperet. ”Berätta vidare, det går bra. Jag säger till om du behöver pausa.” Alejandro tände den lilla läslampan i fönstret, drack ur ölflaskan och så tog han åter till orda:
”Det sägs att mer än hälften av gruppen dog där ute på havet. De som blev kvar bar på mycket svåra minnen, en sorg över dem som dött. Men också en saknad efter hemlandet de lämnat bakom sig och den svunna tid, innan Floden, som de endast hört om i berättelserna.” Jag såg upp på Alejandros solbrända ansikte. Iakttog de ljusa ögonen, den breda smala munnen vars mungipor pekade uppåt i tvära vinklar. Det ljusbruna håret var tjockt och ostyrigt, de breda axlarna spände under den slitna rutiga skjortan. ”Vad hette hemlandet?” Alejandro tände de två stearinljusen mellan oss. ”Det var ett örike, handel och välstånd blomstrade – det är allt jag vet. Namnet har gått förlorat … tyvärr. Kan jag fortsätta?” Jag nickade. ”Det här var inte en öde plats, Eldslandet. Här fanns redan flera stammar, mörka och kortväxta nomader. Ja, spanjorerna kallade dem indianer. Selk´nam, alakaluf, yahgan är några av klanerna. I dag finns det inte många kvar. Så lätt som du släcker ut ett ljus, så fort försvann de ursprungliga folken. En viskning i vinden, det är allt som återstår. Bergen gråter och om nätterna kan man höra de dödas andar viska från underjorden. ”Så, du … ni var inte … indianer?” Jag tvekade inför att använda spanjorernas benämning indian, visste inte om det kunde uppfattas som nedsättande.” Han reste sig plötsligt upp och gick fram till spiselkransen, när han åter satte sig framför mig ställde han en liten båtmodell på bordet. ”Vi kallas båtbyggarna eller de ljusa. Spanjorerna visste inte vad de skulle kalla oss. Vi liknade ju européerna. Det förbryllade dem. De senaste århundradena har den rådande förklaringen varit att vi härstammar från de första spanjorerna. Men våra legender och myter vittnar om något annat.”
”Vill du ha lite kaffe?” Alejandro reste sig och bar in disken i köket. Snart började kaffedoften spridas i det lilla huset på berget. Koppar och fat dukades fram. Små havrekakor och en chokladkaka lades på bordet. Alltmedan jag läste igenom det jag just skrivit, strök och gjorde små tillägg och ändringar. Jag tog upp den lilla träbåten, studerade den noga. Det var en extremt välgjord modell, jag var inte expert på modellbygge men kunde ändå se att de små detaljerna var sammanfogade med exakt precision. Det lilla seglet hade små, små tvinnade rep som höll det fast i den fint bearbetade relingen. När jag lyfte blicken och lät den svepa över rummet insåg jag att det fanns båtmodeller lite varstans. På hyllorna, i fönsterna, i de djupa nischerna i väggarna. Överallt fanns det träbåtar i skiftande storlek.
Alejandro hällde upp det rykande varma kaffet i de kantstötta kopparna. Utanför det spröjsade lilla fönstret glimmade den klara stjärnhimlen och hunden, som jag förstått hette Minôs, sträckte med en gäspning lojt ut sig i värmen. ”Så … var var vi? Varsågod, ta för dig av godsakerna. Kan jag försätta berätta?” Jag ställde försiktigt ner båten, tog en kaka medan jag gjorde mig beredd på fortsättningen. ”Vilket fantastiskt hantverk, har du byggt alla modellerna?” Alejandro log stort. Han hade den sortens leende som fick hela ansiktet att öppnas upp. De blå ögonen fick värme och anletsdragen föryngrades. Alejandro hade ett vackert ansikte, jag hann tänka att det måste ha funnits en kärlek någon gång. En kvinna. ”Jag har fyra generationers båtar här i huset. Båten framför dig byggde jag när jag var i tjugoårsåldern, min far var en skicklig båtbyggare – en av de främsta. Han var min maestro.” Ett stråk av allvar drog över hans ansikte, en sorg lade sig i pannans veck – gjorde ögonen matta. ”Nu är jag ensam kvar, jag är min egen maestro nu.” Jag kunde känna tyngden av Alejandros släkthistorier, hur de urtida rösterna från hans ursprung sökte en ny ägare, ett värddjur att klamra sig fast vid. Och plötsligt tycktes mig förtroendet jag tilldelats nästan orimligt oöverskådligt. Varför just jag? Vad skulle jag göra med texten, hur skulle den leva vidare. Eller skulle båtbyggarnas legender dö med mig?”
Det var som om Alejandro kände min tvekan. Han log åter mot mig över stearinljusens mjuka sken och drack av sitt kaffe. ”Så, så skriv nu, Jõhan. Och ta en kaka till, eller lite choklad kanske?” ”Så, ni kallas båtbyggarna eller de ljusa, det var där vi stannade.” Jag mötte hans blick och fattade pennan. ”Jo, men det var spanjorerna som var först med att kalla oss så. Indianerna sa att vi var folket som kom med båtarna – båtfararna. Vår historia är ju också en del av deras, vårt folks minnen finns också i deras sånger och myter. Vi var fiskare och handelsfolk, de var nomader som levde längs med stränderna. På nätterna spred deras många eldar sitt sken över vattnet, det var därför spanjorerna kallade landet för Eldslandet. Rätt så vackert på sätt och vis. Conquistadorernas ankomst var dock allt annat än vacker, de spred död omkring sig. Och de tog många av våra myter och berättelser ifrån oss. Eldade upp de gamla skrifterna i stora bokbål. De ville utplåna oss. Inte bara vårt kött, utan också vårt ursprung. Vårt arv. Och när det försvinner har andarna ingen möjlighet att vända tillbaka.”
Jag skrev allt snabbare för att hinna få med allt som Alejandro berättade för mig. Kaffet kallnade och kakan låg orörd på mitt fat. ”Men, vänta … varför båtbyggare? Byggde ni båtar? Alltså riktiga båtar … eller modeller.” Jag lutade mig bakåt och tuggade snabbt i mig havrekakan. ”Legenden säger att vi var båtbyggare, när vi först ankom hit så bar de resande på en stor kunskap som indianerna här saknade. Vi kunde bygga båtar, de var slitstarka av trä och vass. Hade stora lastutrymmen och stora segel. Våra båtar tog oss över den jättelika oceanen, de bar oss genom svåra stormar. Vi fortsatte att bygga dessa båtar, använde oss av de träslag som växte här och utvecklade tekniken. Mitt folk reste längs med kusterna, som handelsmän och fiskare. Så småningom blev vi färre och färre och de allra flesta började syssla med annat. Några få, däribland männen i min släkt, bar kunskapen vidare i form av modellbygge.”
Så fortsatte det sent in på natten. Alejandro berättade och jag skrev. Febrilt för att hinna med. När elden blev till glöd och den nattliga kylan trängde in till oss där vi satt var Alejandro färdig. Uppdraget var slutfört. Han gav mig en pärm att sätta in de många pappersarken i, vi sa god natt och gick och la oss. Gästrummet var enkelt inrett med en smal säng och ett nattduksbord, utanför det lilla fönstret kunde jag skymta de snöklädda bergstopparna mot den mörka himlen. Sängkläderna luktade rent och när jag drog den tjocka yllefilten över täcket så sjönk jag genast ner i en djup och varm sömn.
Jag stannade hos Alejandro båtbyggaren i en vecka. Vi vandrade i bergen och i skogarna runtomkring, han visade mig sina förfäders heliga platser, vi badade i klara och kalla bergssjöar, fiskade och om kvällarna berättade vi om våra liv. Om våra kvinnor. Och jag förstod. I avskildheten i bergen fanns en ensamhet så stor att den yttre världen inte kunde tränga igenom. Det hade funnits en kvinna. Alejandros ögon tårades när han nämnde henne, Frieda. En tyskättling från Buenos Aires, hon hade vandrat i trakterna och så hade de mötts. Han hade guidat en grupp turister. Alejandro menade att det funnits en tid då han verkligen hade känt någonting. Då hans känslor hade stridigt och gormat, vallat hans hjärta varmt. Inte alltid behagligt. Inte alls. Frieda hade drabbat honom, så som kärleken ibland drabbar oss – likt ett ångesttryck över bröstet. Ibland flödade det rent och rikt som källvatten. Men oftast etsades sig sorgen fast som en örnklo i köttet. ”Jag älskade henne. Men, när hon gav sig iväg, snörade på sig kängorna och vandrade genom dalen ner mot byn, var det som om hon aldrig hade funnits. Frieda var svår. Hon var av den typen som tror att man bara kan älska om det gör ont, om det är turbulent och trassligt. Jag vet inte om hennes kärlek var äkta. Det var som om hon bara upprepade saker hon lärt sig mekaniskt. Jag nådde henne aldrig. Aldrig på riktigt. Hon var en dagslända utan ursprung.”
Mer ville Alejandro inte säga. Jag hade vett att inte fråga mer. Så tog veckan slut – avskedet blev märkligt kort, en kram och ett snabbt handslag, och när jag lämnade Alejandro och Minôs vid Laguna Esmeraldas strand med båtbyggarnas hela historia i min ryggsäck drabbades jag av ett plötsligt svårmod. Insikten om att jag snart var den enda som kände till detta mystiska folks ursprung ställde mig inför ett bråddjup av tillbakablickande. Denna kunskap som vandrat från generation till generation, från mun till mun, kanske i tusentals år? Nu bar jag den i min väska. Jag, denna nordbo, som knappt visste vad min mormorsmor hette.
Båtbyggarnas röster må nu ha tystnat för gott, men deras tusenåriga historia lever vidare. Väl hemma renskrev jag texten omsorgsfullt och tryckte upp den i ett finare skinnband. Jag lät en konstnär rista in en enkel båtrelief på framsidan och titeln Båtbyggarna. Genom åren har jag ofta i tanken återvänt till Alejandros lilla hus i Anderna, och undrat: lever han än? Bor han fortfarande kvar i bergen, byggandes sina båtmodeller? För mitt inre kan jag se honom sitta där framför elden, med en kopp kaffe i knät och med den stora hunden vid sina fötter. Jag kan också starkt känna att den siste båtfararen och hans historia nu blivit en del av min historia. Mitt arv. De tusenåriga legenderna och myterna har lyckats hitta ett värddjur och jag bär berättelserna vidare med stolthet, som om jag själv var en del av dem. Och kanske är jag det, på sätt och vis.
Novell av Sofia Stensgård,
lärare i svenska, historia och kultur- och idéhistoria samt biblioteksansvarig
