Paris, juli 2016 – jag sitter vid uteserveringen på det legendariska caféet Les Deux Magots och sippar lojt på min juice d’orange. På det runda bordet framför mig ligger ett slitet och sönderläst exemplar av Ernest Hemingways roman Och solen har sin gång, just inköpt vid ett av de många bokstånden nere vid Seine. Utgåvan är på franska – mon Dieu, jag får nöja mig med att lukta på den …
Så det var alltså här han satt – författaren till några av vår tids mest lästa klassiker. Les Deux Magots var nämligen ett av de många vattenhål som Hemingway och hans, ofta lika berömda, vänner frekvent besökte. Här kunde man möta några av 1920-talets mest erkända modernister, såsom Zelda och Scott Fitzgerald, Gertrude Stein, Pablo Picasso, Salvador Dali och Simone de Beauvoir med flera. Det var här konstnärerna, bohemerna och författarna samlades för att insupa både atmosfär och vätskor av alla de slag.
Hemingways liv är i sig lika legendariskt som hans författarskap. Men det är åren i Paris och hans debutroman Solen har sin gång som jag tänkte fokusera på här. I Hemingways debutroman (1926) möter vi ”den förlorade generationen” som, i kölvattnet av första världskrigets meningslösa kaos, söker en mening med livet. Författarens alter ego journalisten Jake, hans unga flickvän Brett och deras amerikanska och engelska vänner rör sig bland barerna och caféerna i 1920-talets Paris. De berusar sig och förälskar sig om vartannat – deras tillvaro är dock belagd med ett vemodigt skimmer. Karaktärernas inre präglas av världskrigets fasor – desillusionerade och drivna av en slags rastlös hunger lever de som om det inte fanns någon morgondag.
Jake och hans vänner beger sig så småningom ner till Pamplona i Spanien där de bevittnar den berömda tjurfäktningen, men det är bara scenen som byts ut – intrigen är densamma. De rumlar runt på barerna i Pamplona i stället för i Paris – de blir ovänner och sams igen om vartannat. Hemingway själv närde under hela sitt vuxna liv ett intresse för diverse machorelaterade aktiviteter, såsom tjurfäktning, viltjakt, storfiske och boxning etc. Både Hemingways person och författarstil kan i viss mån betraktas som relativt hårdkokt och manschauvinistisk. Stilen är rapp och ordknapp, men under ytan döljer sig ofta ett komplext bråddjup.
Boken kan betraktas som självbiografisk – de flesta av Hemingways vänner kunde känna igen sig själva i karaktärerna, och vissa av dem var rejält missnöjda med hur de framställdes. Intrigen rymmer också en ansenlig dos av antisemitism, vilket kan kännas obekvämt för en modern läsare. En av Jakes vänner förlöjligas ständigt och hans judiska bakgrund pekas ut som orsaken till hans brister. Det är således inte här romanens storhet ligger, även om vi måste vara medvetna om att antisemitismen var utbredd under denna tid.
Men vad är det då som gör Ernest Hemingways genombrottsroman till en av världslitteraturens mest betydelsefulla böcker? Tja – när jag i somras satt där vid caféet Les Deux Magots i Paris så dök det upp en tanke. Vad härligt att rumla runt i Paris, i total brist på ansvarskänsla, förälska sig, berusa sig, diskutera livet och strunta helt i morgondagen. De var coola – Jakes gäng …
Sofia Engström, lärare i svenska och historia
