På midsommardagen den 24 juni 1923 gav Ediths Södergrans tuberkulosanfrätta lungor slutligen upp och hon lämnade denna världen bakom sig. Den 31-åriga Södergran befann sig då i sin säng i tolvrumshuset i Raivola vid Karelska näset, i ett rum som hon under sina sjukdomsperioder stiftat lite väl mycket bekantskap med – ett skaparrum och en sjukstuga, ett rum där kärlekstörst och svårmod satt i väggarna. Sju år tidigare, 1916, hade hennes debut Dikter utkommit – en diktsamling full av längtan och naturmysticism. Den 24-åriga poeten hade då redan varit sjuk i tuberkulos i sju år och legat inlagd på sanatorium under långa perioder.
Södergran var normbrytande på flera sätt; hon lyfte fram en ”ny typ” av kvinna – ett självsäkert ”Jag” som inte lät sig bevekas av det manliga egot. Hon bröt dessutom med de förlegade författartraditionerna och lyste upp vägen för den nya modernismen. Hennes sätt att uttrycka sig var djärvt och utmanande, med fri vers och ett nyskapande bildspråk. Under de 15 år hon var verksam tog sig hennes poesi olika uttryck; inspirationen från Friedrich Nietzsche är stark – hos filosofens idéer fann hon styrka. Vissa dikter är starkt expressionistiska, fyllda av vemod och dekadens. Mot slutet färgas hennes alster av religiös naturmysticism och en slags uppgörelse med den stundande döden.
Edith Södegran var sin poesi, hon andades den och levde genom den – konturerna kring hennes dikt-jag smälter samman med hennes väsen och blir en förlängning av hennes hela varande. Så starkt var hennes poetiska patos – och genom hennes ord ekar det ända in i vår tid, som ett slags själsligt avtryck som liksom aldrig får ro.
När natten kommer
står jag på trappan och lyssnar,
stjärnorna svärma i trädgården
och jag står ute i mörkret.
Hör, en stjärna föll med en klang!
Gå icke ut i gräset med bara fötter;
min trädgård är full av skärvor.
(Stjärnorna Ur Dikter 1916)