En hyllning till Tomas Tranströmer (1931–2015)

Boktipset_transtromer

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
     i halvmörkret.

Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.

En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:

”Skäms inte för att du är människa, var stolt!

Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Jag var blind av tårar och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
     Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Romanska bågar ur ”För levande och döda” (1989)

Tomas Tranströmer är död. Han dog i förra veckan – torsdagen den 26 mars slog han igen sina ögon och lämnade denna världen för att möta något annat, okänt. Detta okända vet vi ingenting om – vi kan bara förnimma och ana vad som väntar oss. Genom Tranströmers dikter kan man som läsare just förnimma det oförklarbara, förundras över de vackra och magiska rymdernas djup. Att blicka in i Tranströmers diktarvärld är som att blicka in i sig själv – i sitt eget universum.

Tomas Tranströmer var poet – ja, kanske den mest betydelsefulla diktare vi haft i Sverige (och i världen; han är översatt till mer än 60 språk) under 1900–2000-talet. 2011 tilldelades han Nobelpriset i litteratur – ett pris som naturligtvis ger extra tyngd åt hans storhet som författare.

Vari ligger då denna storhet? Vad är det som gör Tranströmer så unik? För det första är det känslan som är i fokus – språket är tämligen enkelt och lättfattligt. Han är också en mästare på att använda metaforer – på ett levande och kreativt sätt. Det är lätt att skapa bilder till de få orden – ja ett helt universum på bara några rader. Men framför allt är det vackert – så vackert att man måste stanna upp och läsa igen och igen.

(…) Jag står under stjärnhimlen

och känner världen krypa

in och ut i min rock

som i en myrstack.

Utdrag ur Vinterns formler 1966

Tomas Tranströmer drabbades 1990 av en stroke som berövade honom talförmågan. Han fortsatte dock att skriva även om det mer och mer blev kortare haikudikter. Jag väljer att avsluta med några av dessa vackra dikter, ur Sorgegondolen (1996):

IV

Ett par trollsländor

fasthakade i varann

svirrade förbi

*

Närvaro av Gud.

I fågelsångens tunnel

öppnas en låst port.

*

Ekar och månen.

Ljus och tysta stjärnbilder.

Det kalla havet.

Det är ett vackert universum Tranströmer målar upp men vemodet ligger alltid som en tunn slöja över bilderna. Att läsa hans dikter är som att få nyckeln till det okända – men bara för en mikrodels sekund. Det enda som finns kvar hos en är en vag känsla av att ha förstått alltets storhet …

”(…) och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.”

Sofia Engström, lärare i svenska och historia